En rödtotts bekännelser

Händer ganska ofta nu mera. Att jag av någon anledning inte kommer iväg på den planerade tillställningen. Sjukdomar, jobb och ren trötthet brukar sätta stopp för mitt partajande. Igår var det meningen att jag skulle gå på invigningsfest. Niklas och kollegor hade fixat fest i nya studion. Jag såg fram emot detta. Men kvällen tillbringades i soffan med alla barnen. Ja ja vad är väl en bal på... Denna dag börjar likadant. Noel och jag sitter under filten och kollar tv. Natten har varit lugn. På väg att bli rejält försoffad. Feber, hosta och oroliga magar gör att vi håller oss i stillhet. Inköpt lite nya spel, det roar oss en stund. Nu verkar dagen dra igång på riktigt här. Även Nora har vaknat till. De två äldsta sover...

Känns som jag tjuvar tid från mig själv. Jag har ett par timmar på mig att komma i kapp typ tjugo missade pluggtimmar... Omöjligt, skummar bara. Försöker få en överblick på allt jag har att ta itu med. Jag fastnade lite i detta med att ha ett nytt jobb. Är ju så spännande att jag glömde mina prioriteringar rätt jäkla bra. Ja nu är det bara att börja någonstans. Detta är inget att dela med sig av... Virus antar jag. Tar sig ut på mig som det gör oftast på småbarn. De som vet vad jag menar med "när förkylningen sätter sig i magen" rynkar lätt på näsan nu. Jo jo. här bekänns det må jag säga. :-)

Har en korttur på Midgård idag. 12-16 känns lite lagom. Jag brukar inte vara julledig men i år har jag inte jobbat sen den 23:e. Det konstiga är att det känns som nyss och en evighet sen. Jul är så intensiv och mycket händer, samtidigt som vi i år valde att bara vara familjen hela juldagen. Nu behöver vi annat socialt umgänge igen! Jag drar till jobb, barnen leker med kompis och Niklas planerar för musikkväll. Faktum är att dagens jobb verkligen är i sikte...

Lång dag avslutar jag med att allena sittandes i soffan skriva detta inlägg. Dagen påbörjades med en rejält hostande Nora. När kl var sex kunde vi inte ligga kvar längre. Upp och ge medicin. Kl åtta vara alla fyra barnen redo för Nissarnas julklapps jakt. Runt i hela huset leta och följa ledtrådar. Samarbete och syskongnabb om vartannat. Vilken lycka när de väl hittade klapparna. Öppna!!! Så frukost och på med kläder. Frisyrer fixas och bling bling på. Halv tio satt vi i bilen på väg till kyrkan. Krubbgudstjänst där flickorna var med och sjöng i kören. Så hem igen, förbereda maten. Drop in av gäster. Så äntligen mat! Direkt följt av julklappsöppning. Tjo ho vad det går! Framdukning av fika och så kombon kolla tecknat och leka med nya presenterna. Gäster droppar av, jag slumrar på soffan en stund. Vaknar av ett illvrål. Alicia har klämt sina fingrar i dörren... Nedvarvning i soffan för alla! Nu är jag nyss hemkommen från midnattsmässa. Min tur att vara med i kören. Inte övat.. Ärligt så

Går och lägger mig så otroligt tacksam. Att i flera timmar, ja faktiskt nästan sju timmar få samtala med någon som är så intressant. Att skratta, minnas, bli lite ledsen, och till slut bara nicka i samförstånd. Guds försyn! Älskade vän, må det inte dröja tretton år till innan vi ses igen!

Usch att vara ensam är inte min grej! Jag vill ha människor runt mig så jag får ett sammanhang. Prata lite, skratta och gråta. Allt blir bättre när man är fler. Tack och lov är Kerstin tillbaka på jobbet i morgon. Vi ska till skolan och prata om psalmboken och sjung några julpsalmer. Blir kanon! I morgon får jag besök. Ser fram emot detta. Inte träffats på minst tio år...

Jag har så fantastiskt roligt emellanåt på mitt nya jobb. En del dagar är lite tunga, jag känner ofta att jag är inte tillräcklig. Saknar så mycket kunskap. Ibland är det rena missförstånd som gör att jag känner mig dum och borttappad. Vissa dagar är jag så förbaskad att jag knappt kan hålla mig från onödigt bråk. Så finns dessa ljuva tillfällen då allt faller på plats. Barnen verkar må gott, arbetskamrater lika så. Jag bara glider runt och fyller på batteriet. Idag var en sån dag!!! Avslutning för barngrupperna i Varv. Julmusikal, mingel och dans runt granen. Härlig stund då tomten kom med godis åt alla barnen. Jag har klagat, lipat och skällt. Men inte idag!

Förberedelser, planerande m.fl är inte ord jag överdrivet använder. Jag har ibland en plan men allt som oftast failar den för kanske var det inte så genomtänkt eller så styrde någon annan upp läget. Ok med mig! Ärligt, jag kan inte säga att jag är något kontrollfreak men det skadar ju inte med att ha lite överblick. När det gäller min egen tillvaro. Vad som händer på dagis, i skolan eller på jobbet när jag inte är där... Ja det vet jag inget om. Har inte behov av att veta inte heller har jag kapacitet att kolla! Jag har tilltro, säker på att allt ordnar sig, förr eller senare, mer eller mindre bra. Just nu försöker Niklas och jag se över våra resurser. Noel är sjuk, så viss beredskap där krävs. Jag ska jobba i morgon. Borde förberett det... Tagit hand om ungen min istället. Stressar mig lite. Tar den smällen i morgon.

Som så många andra vårdar jag sjukt barn. Ytlig andning och feber. Avvaktar. Ska inte låtsas vara oberörd men blivit lite van. Fjärde barnet med samma förkylningsastma. Hade också det som liten. Otäck känsla när det drar ihop sig i bröstet som tegelstenar läggs ovanpå varandra. Trycket ökar. Tur att det finns bra medicin. Jag har haft en svacka. Min jobbkostym var för bredaxlad. Jag fyllde inte ut den som jag borde. Gjorde mig otroligt ledsen. Egot fick sig en törn. Löjligt att tro att det skulle bli enkelt. Uppblåst och pinsam... Ja, bara att inse, jag har så mycket kvar att jobba på. Inget ont i det bara jobbigt att ta den smällen just nu. Lagt ner så mycket energi och tappade proffsighet totalt. Tog åt mig personligen och gjorde stor sak. Som vanligt, verkligen inget nytt under solen här inte... Fått lite mer ledig tid med barnen denna veckan vilket jag är glad för. Har min lille febrige unge liggandes alldeles bredvid mig.

Det är inte optimalt för par relationen att träffas så här sällan. Ofta möts vi i dörren. Sover på olika tider och platser. Pratar sjukt mycket logistik. I ärlighetens namn är jag innerligt tacksam för de tretton år vi hunnit knyta an på. Svårt att få ett fungerande förhållande då vår gemensamma tid är så begränsad. Vi väljer inte alltid varandra. Det är så mycket som ska få plats på dygnets lediga timmar. Men jag litar blint på att grunden är bergfast och att vi ser tiden an. Jag är lyckligt lottad, Niklas är min man...

Flera saker kommer åter. Flera känslor och personer lika så. Jag är för upprepning. Ger trygghet. Men när något väl är nytt är det en härlig upplevelse. Det är som vanligt nödvändigt att finna balans. Vill inte fastna i samma gamla vanliga samtidigt som det är otroligt jobbigt att aldrig kunna luta sig tillbaka med vetskapen om att detta är invant och lugnt. På mitt nya jobb börjar jag äntligen känna mig lite mindre ovan. Betona ooo så det inte läses åååvan. :-) Veckorna har gått och jag har avslutningar på de olika grupperna. Lite overkligt! Skönt, för jag behöver reflektera men en rastlös känsla infinner sig också. Jag vet att jag kommer längta efter alla dessa sköna typer, stora som små. Mött ca 70 nya barn och ett gäng vuxna de här veckorna. Har så blandade känslor. Så trött, ljudnivån ibland är klart över tillåten. Så glad, många underbara människor. Så förtvivlad, jag räcker inte till. Så stolt, jag fixade det. Känslotumult... A-K, jag har läst din kommentar. Publicerar så fort

Dags att lämna in tjänstgöringsrapport till Tidaholms kyrkliga samfällighet. Borde nog fylla i den varje dag. Slarvat! Fram med almanackan och tänk tillbaka. Löser sig. Jag har sånna fantastiska kvinnor på båda mina lönekontor. Har jag f***at upp så fixar de. Tack snälla för alla människor som gör min vardag enklare. Jag är en slarvig person som hellre sitter och pratar känslor och tankar än håller ordning på tider och papper. Vet att det finns de som fixar både och men tyvärr är jag lat i sinnet också och inte rädd för att be om hjälp. Kombon gör att jag förlitar mig på andra många gånger. Min räddning, tror inte jag kommer behöva söka vård för utmattningssymtom. Saknar prestigetänk i vardagen, tacka Gud för det! Min vardag är hektisk. Gillart! Stolt över att vi drar runt den överhuvudtaget... I dessa tider gör många fina arrangemang inför jul. Jo då, jag har också försökt. Till och med nöjd. Passar min mentalitet. Rund, ojämn, med hjärtat mitt i!

Känns overkligt att tänka på ev läsare. Jag vet att de finns eftersom antalet sidvisningar ökar. Så kommer det fram en tjej på Ica som säger att hon läser min blogg. Blir riktigt överraskad och superglad! Känner att jag får ta lite ansvar för mina funderingar här. Oftast skriver jag bara utan tanke på mottagare. Det är enkelt att snabbt formulera mig och lämnar inga spår. Men mötet med henne säger något annat. Hon läser. Någon läser. Det går inte spålöst förbi. Återblick över dagen; julmarknad i vinterlandskap. Härligt men kallt. Gospel och barnkörerna sjöng från lastbilssläp. Alltid roligt men min Nora grät sig igenom tre sånger. Hon frös så! Jag stod långt in på flaket och såg henne inte ens. Stackars liten. Ja ja, nästa gång för de små blir Decembernatt på Kvarnängen. Det brukar vara så stämningsfullt. I år jobbar jag, en av barngrupperna har sitt julspel samtidigt. Så jag missar ridhuset. Vi har adventspyntat färdigt nu. Anton frågade igår varför jag grejar så mycket? Sa att det

Vilket program! Kollar nästan aldrig på tv numera. Hemma sent och då har jag läxböcker att läsa. Men detta är jag så glad att jag såg. En serie som heter why poverty? Underbart! Så tagen jag är! Älskart!!! Kraften som kommer ur kunskap. Plugga på kvinnor runt om i världen. Strid för eran rätt att utbilda er. Jag ska komma på ett sätt för att bli delaktig. Utrota fattigdomen! Här är mitt kall!!! I skolan förra veckan pratade vi mycket om vad vi håller som betydelsefullt. Är det inredning, gardiner och yta? I min klass får jag frågor som handlar om utseende. Jag anses mån om mitt yttre. För mig blir det väldigt dubbelt. Ja jag kan nog verka ytlig men i mitt hjärta brinner en längtan. Jag vill vara med och göra min del. Ortopraxi! Mitt nya favoritord tillsammans med cirkelkram... Bilden är för inspiration!!!

Ålar jag mig i position. Dax för pluggande. Men jag är för trött. Kryper ner i sängen med en riktigt bra bok i stället. Ger mig nog mer kunskap än läxboken just nu. Får så mycket tankar när jag är på jobbet. Både nya och gamla jobbet väcker stora frågor. Kanske är det tiden på året som drar dessa funderingar till sin spets. Vi har börjat räkna ner. Snart dax för advent. Förstod jag väderrapporten rätt kan vi få snö. Vore underbart!

Att hämta barnen åka till Ica och handla. Sitta tillsammans och äta köttbullemackor till kvällsmat. Göra läxor. Hänga en maskin tvätt. Måla naglarna på Alicia. Kolla på målningen Nora gjort. *djup suck av lättnad* Jag har en ledig kväll hemma. Vardagen är lyxig när den inte hör till vardagligheterna. Hemmet känns i behov av en uppdatering. Halloween var ett tag sen...

Och hunger! Skolan ger mig båda. Jag hungrar efter mer kunskap och vatten efter den salta strömmingen som serverades till lunch. Jag är korvstoppad, hela tiden ny info och kunskaper att förhålla sig till. Många föreläsningar. Mina anteckningar liknar arabiska. Vem ska tyda dem? I skolan gör jag mitt bästa, jag vill prestera samtidigt som jag så innerligt vill lätta upp stämningen. Alltså alla är glada skojfriska personer i min klass, jag vill bara lätta på bördan av att vara student av Guds ord. Det kommer med krav trots att villkorslös kärlek och total förlåtelse predikas. Jag som säger fuckar up och talar om vikten av pigga och glada bröst med mina klasskompisar framstår nog inte som den mest seriösa tjejen. Det är jobbigt för mig att vara allvarlig för länge i sträck...

Att sitta ner och prata. Flera timmar. Om allt möjligt. Det är en av mina höjdpunkter i tillvaron. Att verkligen dela känslor, tankar och beteenden. Har haft en sån dag idag. Min plan var att bli färdig med skolarbete som jag är efter med. Det sköts på framtiden. Jag hade förmånen att få sitta ner med riktigt fina människor och bara prata. Antagligen det mest läkande man kan göra. Oerhört glad för idag samtidigt som jag har en sån sjukt jobbig huvudvärk. Får det när jag gråtit mycket.

Fick veta idag att den grupp med 11 o 12 åringar som jag ska vara ledare för hade frågat om min ålder. Så nu när vi träffades kom just den frågan upp. Helt fantastiskt roligt att lyssna på dessa unga människor som pratar ålder. Bara jag inte var en sur tant i 70 års åldern!!! Nähä det var jag inte! Men jag var äldre än någons mamma och till och med äldre än någon annans pappa... Ja jo absolut men definitivt inte 70 än!

Av pepparkakor, glögg, julmust och tända ljus. Ger mig ro i en tid som varit hektisk. Jag är bara ovan. I många år har jag gjort mitt jobb på säkerhet. Vetat vad som väntas av mig. Nu lär jag om och det spinner bland mina tankar. Det är en fantastisk möjlighet. Jag är riktigt glad att jag fick chansen. Nu är det upp till mig att fixa resten. Finns ju många att be om råd och hjälp. Alla har låtit mig landa i bomull. Svenska kyrkan har visat mig vilken fin arbetsplats jag kommit till.

Förbereder mig för att åka till jobbet. Har ju oftast lite halvångest då det är jobbfredag men nu ska jag börja 21 och fått fredagsmyset med familjen. Det känns mycket bättre. I soffan slumrar mina små redan. Ses i morgon eftermiddag ungar!

Min första vecka på nya jobbet är över. Idag var det storasamling och jag blev presenterad för all personal. Kände mig lite blyg men väldigt välkommen. Högtidligt på nått sätt utan att vara tillgjort. Jag är stolt över att få kalla mig kyrkoarbetare. I morgon är det en svår dag. Jag tror att mycket tid kommer att gå åt till reflektion över livet. Jag sörjer med familjen och ber innerligt om Guds närvaro och omsorg för dem. Att få oväntat besök glädjer mig mycket. Är det av min "syster" Ulli blir jag själaglad. Fick jag lov till att bli idag. Gofika och riktigt fint samtal. Livet i sitt esse! Nedkrupen i sängen är det nu dags att plugga. Två böcker som behöver läsas ut pronto. Törs inte tända mitt ljus efter brandriskutbildningen idag. Det jag minns starkast är insatsledaren som varnande säger åt oss att vi inte lär vakna av röken...

Första dagen på nya jobbet avklarad. Alla är väldigt vänliga och hjälpsamma. Jag är glad, trött och förväntansfull. Nu är det bara att få ihop logistiken här hemma också så blir allt jättebra.

Det är en tid av sorg. Jag gråter. Såklart! Att bara verbal är min grej. Jag använder ord i mängder. För att trösta, peppa, motivera och skälla. I denna sorg saknar jag ord. Så vad blir kvar? Tårar... Må detta fina föräldrapar hitta tröst. Jag lider med dem.

Så sa mina föräldrar jämt förr. Om något var riktigt bedrövligt. Nu har jag lust att skrika och gråta just eländes elände. Nu fattar jag. När det värsta av värsta hänt. Det har inte drabbat mig personligen men jag sörjer ändå djupt. En familj i vänkretsen sörjer nu ett barn. Jag lider. Det är svårt att endast hålla sig empatisk för rädslan att detta ska hända har fått mig att vandra långt i tanken om hur livet skulle bli om detta fasansfulla skulle inträffa...

Idag såg jag två ambulanser och räddningstjänstens akutbil utanför ett hus. Några timmar senare kom bårbilen. Vad som hänt vet jag inte, mer än att det slutade med ett dödsfall. Började fundera över döden. Min egen och andras. Blir inte lika sorgsen som förut. Kanske trosbekännelsen börjar kicka in på riktigt. De dödas uppståndelse och ett evigt liv! Trots allt skräms döden. Jag har så ofantligt långt kvar till accepterandet. Asjobbigt att tampas med.

Eller träda? Otroligt konstigt för jag har så sjukt mycket tankar just nu och massor att skriva om. Allt har sin tid. Volontärsarbete rockar!!!

Idag i skolan fick vi frågan om favoritpsalm. Alla fick säga sin. Den enda jag kom på var "Du omsluter mig på alla sidor". Känns som om jag behöver lite bomull att lindas in i. Ibland blir det mycket elände liksom. Den psalmen är som mjukaste bomull. När jag kom hem från skolan var jag så trött. Hade en önskan och det var bullar och varm choklad. Infriades!!! Behöver verkligen känna tröst. Lukten av kanel lindrar oro. Iaf hos mig...

Någon förlorar sitt barn. Omedelbart bränner tårarna bakom ögonlocken. Ständiga frågan varför... Ett liv. Ett dödsögonblick. Total förvirring och ogreppbar sorg. Nu är det Gry som förlorat en son. Någon annanstans är det en annan förälder som sörjer sitt barn. Vi andra ber desperat att våra barn ska få leva för tanken på döden är så fruktansvärt smärtsam.

Att ligga i sängen en tidig morgon utan att ha en tid att passa är härligt. Om det också bjuds på sällskap av en morgonpigg Alicia är det riktigt mysigt. Hon hade många sanningar att dela med sig av denna morgon.

Världens mest onödiga fråga. Duger detta? Dög jag? Gjorde jag nog? Ja men antagligen annars lär jag väl bli varse. Jag tråkar ut mig själv nått så eländigt med detta undrande. Idag har jag fått det bekräftat. Jag får duga så länge. Lite svårt att jubla av lycka samtidigt som det är livets väg liksom. Ja just nu duger du. Dyker bättre upp får du stå åt sidan. Ok. Fair enough som de säger. Lägg undan ältandet och visa att de valde rätt. Jag duger (så länge). Tog barnen till Stellas lekland idag. Som de lekte. Noel sprang som en tok. Genomsvettiga och supertrötta barn. Jag var ganska oberörd... Kan bero på att jag hängde i en av sofforna mest hela tiden.

Så olika vi är på den saken. En del öser beröm över andra medans vissa aldrig har ett uppskattande ord till övers. Ja och så den stora massan som finns mittemellan. Likaså med dem som tar emot. Ibland är det som berömmet skadade mottagaren. Som om det vore fult att säga tack för bekräftelsen. Andra absorberar likt vettextrasor. Hur kommer sig detta? Har även detta beteende sitt ursprung i vår barndom? Blev vi sedda, berömda och uppskattade för vår existens och/eller för våra prestationer? Lutar jag mig tillbaka på berömmet och anser mig färdig eller driver det mig till vidare handling i jakt på mer fina ord? Jaa, undra sa flundra!

Idag tog jag en paus i mitt pluggande. Så trött i huvudet efter en 40 timmars jobbhelg. Hämtade upp en kompis och drog till Skövde. Strechade min köpfasta på Hem o Hobby. Lite höstmys. Så hälsade vi på Niklas. Studion blir så fin. Roligt för dem som de kämpat. Så gick vi tillbaka mot kyrkan och där står en man som pratar i mobilen. Jag passerar förbi när han säger något som min kompis svarade på. Jag stannar till. Han undrar om vägen till Migrationsverket. Oj, vet inte svarar jag. Kommer på att jag kan ringa Lisa Öhgren och fråga. Hon är ju där då och då. Jo jo Lisa var behjälplig på mobilen. Ligger vid Lidl. Shit, dit är ju långt. Jag erbjuder killen skjuts dit. Han förstår inte vad jag säger utan det rings upp en kusin som tolkar. Visar sig att killen är från Libanon! Så jag säger snabbt hej på arabiska och han skiner upp som en sol. Japp, kom så åker vi. Kompisen min hade lite mer ärenden på stan så jag och libanesen går mot parkeringshuset. In med den gigantiska resväskan i bagaget

Satte mig i bilen, på väg till jobbet. Har pluggat hela dagen. Nu väntar ett dygnspass. Blir lite nedstämd. Den här eftermiddagen var fjärde vecka är tung. Träffar familjen igen i morgon, visst är det så! Tacksam för att jag har ett jobb att gå till, ja absolut. Bara lite fredagsblå...

Har ett antal vänner som jag växt upp ihop med och fortfarande umgås. Det är lite speciellt. En av dem är Ulli. Älskar denna människa innerligt. Som en syster. Mina barn dyrkar henne. Igår kom hon hit. Jag hade övertalat henne till att ha danslektion med oss i Lc. Var helt fenomenalt. Alla jublade! Så roligt och lyckat. Tänk att vara så dansant. Att känna rytmen och följa musiken. Helt fascinerande!

Vaknar med ångest. På allvar? Jo, så här känner jag då något obehagligt hänt. Trött och tom. Gårdagen var krävande. Det var ju en sån fin dag. Bra på jobbet, givande på utbildningen, ett trevligt samtal med nya bekantskaper och ett supermysigt besök på inredningsbutiken Hem till mig. Känns ändå som om jag avverkat ett mentalt maraton...

Ibland, när jag får veta något om någon eller några andra önskar jag så innerligt att jag sluppit den infon. För det är ju inte alltför sällan som det bara är lösa rykten. NU har jag fått ett sånt rykte berättat för mig. Gungade min värld. Blev så bekymrad. Riktigt ledsen. För om det finns sanning i detta är en era i mitt liv över. Nära bekanta och vänner kommer att brytas med i värsta fall. Åh jag hoppas av hela mitt hjärta för mig och vår stad att det är illvilliga rykten bara.

Haft en bra dag. Har bockat av lite fix här hemma. Fick hjälp. Har i Maria en mycket god och driftig vän. Hon är min vuxnaste kompis. Sånt som jag drar mig för, skjuter upp och förbiser avverkar hon i ett nafs. Det är helt enkelt dags liksom. Inget vänta tills solen skiner, håret ligger på plats och lacken har torkat. Utan NU görs saker. Enastående, svinjobbigt och befriande.

Tufft när det känns så. Att läsa och lära nytt är ju bland det roligaste jag vet. Nu är det tungt som attans. Fastnat rejält. Kanske blir det bättre efter helgen. Jag är själv med barnen. Niklas är på mässa i Stockholm. Förväntar mig inte få pluggtid nu. Det här med studier är ju både tålamod och disciplin. Två av det jag har minst av. Dessutom är jag lat. Vill att kunskapen ska komma lätt och falla på plats utan allt för mycket ansträngning. Därför jag vanligtvis bara pluggar sånt som jag har lite hum om sen innan. Mina bibelkunskaper är det si så där med... Märks nu. Jag har svårt att hålla koncentrationen upp någon längre tid. När jag läst nån halvtimme så minns jag knappt vad som stått. Ovan och lite disträ. Kanske borde jag gå med i någon grupp som läser ihop. Vore skitkul men antagligen lite svårt att få tid till just nu. Denna helg kommer bli slapp. På så vis att vi inte har så många tider att passa. Alicia ska på gympa kl 9!!! imorgon men det bistår hennes farmor med skjuts t

Allvarligt! Mitt liv har inte varit så här intressant på länge. Hemmalivet rullar på, alla fyra ungarna mår väl och Niklas trivs så väldigt bra i nya studion. Jag jobbar, pluggar och utbildar mig till läsombud. Ger en riktig kick för självförtroendet. Samtidigt som självkänslan stärks för varje ny rad jag läser i min kurslitteratur. I staterna hade man nog sagt time of my life. Här nöjer jag mig med att säga Facebookstatus. Så där äckligt perfekt att det antagligen är osanning. :-) Det kan så vara att min bubbla brister när som helst. Allt som krävs är ett virus och det verkar som om det finns gott om smittkällor. Jag lever så i nuet att jag knappt kan planera ett par dagar framåt. Så får jag ha det nu. Ingen fara! Är ju inte så att jag skämt bort mig själv med ordning och reda...

Jag brukar gilla då mina dagar är olika varandra. Har inga fasta rutiner för det har jag aldrig hunnit lägga mig till med. Mitt liv ändras ständigt. Tack och lov! Jag är en aning rastlös i själen och behöver förändring. I helgen har jag jobbat i Hemvården och idag har jag gått fortsättning på utbildningen till läsombud. I morgon är det ordinarie jobb och på onsdag ska Nora och jag till ögonmottagningen. Förra veckan var jag tre dagar i skolan och längtar nu till nästa träff. Mina dagar är fyllda och allt det jag pysslar med nu känns väldigt meningsfullt. På onsdag är det gospelkören igen. Det är energi rakt ut i blodet! Har mycket som drar åt olika håll och ibland blir det dubbelbokat. Det kan stressa mig lite eftersom det allt som oftast är jag som klantar till det. Har sjukt dåligt ordningsinne för att ha den här sortens livsföring... Nu tar pluggandet vid. Ger det en timme sen sover jag garanterat. :-)

Är inte silver, tala är allt. Det finns inget att tyst lyssna till om inget sägs. Samtalets nödvändighet. Klart det förekommer tyst kommunikation och det har sitt syfte. Men underskatta inte ordets makt. Så viktigt att få säga sitt, att lätta hjärtat och meddela sitt sätt att se på saker. Idag har jag varit delaktig i ett samtal som säkerligen leder till förändring. Känns bra. Det som gör att jag känner så var just att det var ett samtal. Ingen diskussion. Ingen förde sitt argument för att plocka hem segern. Avgörande faktor, vi ville finna en gemensam sanning.

Har de senaste två dagarna gjort två studiebesök. Igår på anstaltskyrkan och idag på sjukhuskyrkan. Det är intressant att lyssna på de som jobbar för svenska kyrkan ute samhället. De sa båda två att de är inte missionerande utan en medvandrare i livet. Så tilltalande. Jag tro på handling. Medmänsklighet och samtalets betydelse. Idag var det jobbigt för vi pratade mycket om sorg. Tungt, jag hanterar det med tårar. Så även min stolsgranne. Fina Anna, lika snorig och söndergråten som jag. Så kan det bli...

Min tillvaro är hektisk. Idag besök på anstalten i morgon sjukhuskyrkan på KSS. Jag slås av den enorma faktakunskapen vissa av mina klasskamrater har. Enastående! Ibland skäms jag lite för mitt eget tillkortakommande men allt som oftast ger jag mig frimodigt in i samtalen. Dimman lättar och då och då skådas även mina ljusa stunder...

Börjar bli lite jobbigt igen. Andningen en aning forcerad. Hoppas innerligt att vi slipper en ny tur till sjukan. Kämpa på lillfisen. Imorgon är du pigg igen. Öppet fönster och dubbla täcken till mamman så ber vi att få sova lugnt.

Ja denne lille krabat. Förnatten spenderades på KSS akutmottagning. Lite bekymmer med sin andning så det blev nödvändigt med ett besök. Efter lite Ventolin kunde vi åka hem igen. Vi hade morfar med som support. Noel somnade gott efter ett långt snack med morfar i baksätet. Nästan hemma blev vi omkörda av två ambulanser med blåljus på. Fattade ju att något allvarligt hänt. Det blev vi snart varse. I rondellen hade en olycka skett. Såg otäckt ut. Väl hemma i vårt hus igen så ramlade vi nästan i säng. Vaknade upp till kalasdag. Vi firade Noel som i morgon fyller tre år. Skrutten min! Helt återställd och pigg. Fantastiskt skönt. Blev ett bra kalas med släkten. Avslutade dagen med hämtmat från Thai house. Smidigt då det bakats tårta och diskats stor del av dagen. Nu sover alla tre och jag ser fram emot att Anton åter ska ligga och slöa i sin säng efter en helg med sin pappa i Ljungby. Hans pappa flyger till Beirut i morgon. Må det gå väl. Så oroligt i regionen. Att detta fruktansvärda kan f

Knappt en enda tänkvärd sak att skriva. Min hjärna har gått i spinn. Dags att bara knoppa in. Sjukt tidig morgon igen väntar.

Åhhh nu har det börjat spinna! Tankarna rusar. Tänk om saker och ting skulle lösa sig så bra??? Jag hoppas. Helt annat, jag är stolt över de kvinnor som idag varit med på projektet Röda tråden i kyrkans hus. Härligt! Här är något riktigt bra på gång. Roligt hade vi också. I morgon är det pluggande som gäller. Men tror nog att jag tar en paus och ger mig fram på torget en snabb sväng. Känns lite så där att avbryta för torget men sanningen är den att min hjärna inte pallar mer än ett par timmars pluggande åt gången. Sitter nu en stund för mig själv. Varvar ner lite. Anton kollar fotboll och trots att han sitter inne på sitt rum förstår jag att matchen inte spelas som han hade tänkt... Hörde nyss en riktigt besviken svordom. Alla andra sover. Jag borde komma i säng för dagen börjar tidigt i morgon men ärligt, det är ju urtrist att tänka på när jag sitter här just nu!

Att rodda denna familj mot ledig helg är en så välbekant sak. Vi fredagsfikar ihop, pratar lite om dagen och kommande kväll. Vad vi ska laga för mat och vad tvmyset ska bestå av... Enkla, viktiga ting. Här är jag säker. Denna mark har jag trampat förr. Finner mig lätt om det skulle komma annat i mellan för Niklas... Typ en reptid eller kul after work med nya jobbarkompisarna. Jag är lugn. Jag vet nämligen att en stilla fredagskväll kan vara trevlig även utan sällskap. Jag är trött i huvudet efter veckan som varit. Inte alltför social. Nya tag i morgon. Då bär det av mot Falköping och en hel dag med gospelkören. Här däremot är jag ute på otrampat territorium. Jag förlitar mig på min stensäkra altstämma. De tjejerna har både gått, plöjt, sått och skördat denna mark. Dessutom finns Lisa och Gergana och vad skulle då kunna fela???

Ärligt! Just i skrivande stund ber jag om kraft från högre makt. Visa mig ljus i denna för mig prövande stund. Inget farligt har hänt, inget som lämnar spår, inget att oroa sig för. Bara prövande för tålamodet. Jag och mina döttrar har fått LÖSS. Nu är vi behandlade och kammade. Vi har varsitt halvmeterlångt hår som med luskam gåtts igenom. Så nu väntar vi i nio dagar och gör om proceduren. Så ljus, lys klart!

Ledig söndag betyder numera matlagningsdag. Jag har gjort två olika gratänger, två olika pastarätter och en söndagsköttgryta med kokt potatis och svartvinbärsgele. Löjligt nöjd med att fryst in många matlådor. Bjöd även in lillstrumpa med familj på mat. Nu verkar det inte vara annat än sjukstuga här. Tidigare idag var Nora hängig med feber och halsont. Lillebrodern skriker som en tok och har väldigt ont någonstans. Niklas försöker reda ut det medans jag ligger intill Nora för att hon ska vara lugn. Alicia, lilla gumman, la upp kudden högt för det sista hon sa innan hon somnade var -Jag är lite täppt...

Varit med Niklas föräldrar och metat kräftor idag. Härlig utomhusdag.

Hämtmat, chips och Fångarna på fortet. Ja svårare behöver det inte vara. Vi är nöjda. Både Niklas och Anton är på lokal. Barnen är nattade och jag kryper ner i sängen med en ny bok. För mig är det en svårslagen hemmakväll. Niklas berättade en sorglig historia om en ung kille som fått cancerbesked och ca en månad kvar att leva. Tre veckor har gått... Han är drygt tjugo år. Får lite hjälp att uppfylla några drömmar. Idag fikade han med några killar i ett känt svenskt hårdrocksband. Jag funderar lite på situationen. Vågar jag ens fullfölja tanken? Jag hanterar inte döden utan en hel del ångest. Stor klump i halsen. Jag känner inte killen, har aldrig träffat honom men sörjer hans tillstånd. Gläds han i dessa uppfyllda drömmar eller är det med bävan han prickar av ännu en önskan. Jag har ingen aning om vad jag skulle vilja få uppfyllt om det gällde mig. Jag har aldrig utmanat mig själv i tanken ens. Bara att skriva det här gör mig skärrad. Dags att runda av och påbörja boken.

Eftersom jag jobbar varannan helg har jag lediga dagar mitt i veckan. Nu pluggar jag ju så jobbfria dagar är vigda åt studier. Idag börjar jag 16 och går av dygnet senare. Så denna lördagsmorgon är enda lediga morgonen. Då dricker jag te, tänder ljus och rökelse. Att jag vaknade kl 6 är helt ok. Jag är hyfsat morgonpigg däremot bör jag sova runt halv elva. Annars är jag grinig, på allvar!

Tre av fyra valde Fångarna på fortet. En ensam pojke valde matfestivalen. Ja så såg barnaskarans uppdelning ut ikväll. Hoppas att enstöringen har kul. Så särskilt ensam lär han inte vara. Skövdes matfestival brukar vara populär.

För att det fyller mig med glädje? För att tjäna brödfödan? För att det är ett kall? För att jag skapat en identitet? Eller vad??? Jag jobbar på... Vardagslunk, helt ok. Men ändå kommer frågan. Jobbar för vad? För vem? Jag är tom i huvudet och har absolut inga svar. Förbereder mig för ny jobbdag i morgon.

Jag önskar alla det, att trygga kunna lägga sig och få sova i fred. Så många människor som rädda för sina liv sluter sina ögon varje kväll. Gör mig förtvivlad. Tänker massor på den lyx och det överflöd jag har. Jag vill så innerligt dela med mig men på ett sunt och varaktigt sätt. Dagarna i Hjo väckte så mycket känslor. Alla dessa livsöden. Djupa samtal om ren existens. Om att nå botten och kapitulera. Om att överlämna sig själv åt... Ja, jag tror Gud men det är ju öppet för egna tolkningar. :-)

Av gemensam livserfarenhet är mäktigt. Att sitta i en samtalsgrupp där vi inte alls känner varandra men ändå vara helt trygg och kunna delge innersta tankar. Helt enastående. Trivs med mina nya studiekamrater och de lärare jag träffat är väldigt inspirerande. Oerhört mycket arbete verkar det bli, särskilt för mig som saknar tidigare teologi. Idag har vi haft bibelkunskap... Min bibel är ursnygg. Fick den i present av Lisa Ö. Tyvärr är den inte sönderläst. Jag har en del att ta igen. Handlar om fokus och jäklar anamma så ska nog detta ros i land.

Haft en fantastisk första dag på skolan. Skrattat och pratat med 15 andra okända människor. I sann folkhögskoleanda är det en brokig samling elever. 14 kvinnor och 1 man. Denne man har en gedigen teologiutbildning från universitet och är nu pensionerad sjökapten. Underbart att få träffa alla dessa olika själar. Jag känner mig ödmjuk och en aning blyg. Jag verkar vara en av dem som har liten erfarenhet av församlingsarbete. Får jag kompensera med att vara flitig i studierna. Nu är jag trött och suddig i hjärnan. Så många intryck på en dag. Längtar till i morgon. Önskar alla denna chansen att få möjligheten att öppna upp tankarna och sin egen världsbild.