En rödtotts bekännelser

Jag är dålig på att vabba. Gör det så sällan som möjligt. Niklas och jag delar på de dagar då barnen är sjuka. Fast allra helst lämnar vi över vabberiet på den äldre generationen. De är proffs på det ju! Tycker att det är fantastiskt att vi har möjligheten att vårda våra sjuka barn och samtidigt få en ersättning för det. Vet att vi är priviligierade. Borde vara mer ivrig att få utnyttja den chansen. Det här är tredje dagen jag är hemma med de minsta. Igår hade jag ledig dag dock. Inser att så länge det inte är värre än en vanligt förkylningsvirus borde jag se detta som lyxtillvaro tillsammans med mina pyttisar.  Medans de ligger i soffan och inväntar alvedonmiraklet packar jag upp ett par påsar med inköp från ljuvliga Einars vintage. Påsarna har blivit ståendes i flera veckor...  Osminkad vardag! 

Om man så önskar finns en chans att tala om att tiden inför jul rusar... Men jag tänkte mer på att jag idag fått hjälp med att byta till vinterdäck och att det trots det var ruggigt halt. Olika hjul rullar på olika fort. Ibland känns det som att vi lever kvar i den mörkaste medeltiden. Läste  om en tjej som blir hotad till livet för sina inlägg om feminism. Milde, hur kan sånt provocera så pass? Samtidigt som jag varit på föräldrainfo för de som har barn som till hösten börjar förskoleklass. Då har tiden sprungit inifrån mig. Min bäbis är fem år fyllda... Andra cykler bara går sin gilla gång, som förkylningsvirusens tidevarv t.ex. Smittad, inkubationstid, sjuk, tillfrisknar och är återigen tillgänglig för mer smitta... Nu är det Noras tur att snora. 

Spenderat helgen på läger med en hel hoper underbara unga människor. Om det är framtidens kyrkomedarbetare eller volontärer är vi lyckligt lottade. Vilket engagemang och kurage de har visat. Skön kontrast till gnället om dagens lata och blaserade ungdom. De är mellan 15-18 år och överfulla av energi. Smittade till och med mig! Inte ofta jag är vaken till två på nätterna...  Besökte bisonfarm, tävlade i galen femkamp, åt gott och skrattade massor.  Väl hemma igen blev lyckan total. Anton är här!!! Så roligt, småsyskonen blev så överväldigade. Han åker redan i morgon men vi gläds över nuet.  Haft grubblerier på sista tiden. Mycket som väcker starka känslor hos mig. Vet inte om jag varit ovanligt mottaglig. Kanske är det så. Finns så många frågor att ta ställning i. Så mycket att försöka förstå och intressera mig för. Alla minoritetsfrågor, orättvisor och andra hemska förtryck. Samtidigt som jag för egen del befinner mig i stor tacksamhet för att mina nära har förmånen av vår skattefinans

Nu är jag så där galet uppviglad som jag blir då det kommer till uteslutande ur tillhörighet på grund av kön. Jag eldar upp mig så in i bänken. Och det är till att kasta ett mindre klippblock i min kristallbubbla! Antar att jag få lämna LC efter dessa funderingarna... När ska vi sluta upp att utesluta varandra efter det kön vi har. Jag är fortfarande så inskränkt att jag räknar mänskligheten som tvekönad med diverse avvikelser. Ingen mer eller mindre värd för den saken skull. Dessutom tillhör jag fortfarande skaran som könsbestämmer andra utefter fortplantningsorganen. Snopp är för mig lika med manlig och snippa är då kvinnlig. Jag har förstått att detta är befängt! Könet sitter inte i vår mittzon utan ligger i våra gener som finns i hela vår existens. Detta kan jag alldeles för lite om ännu men letar möjlighet att lära mig mer. Jag tillbringar mina dagar med vår framtids makthavare. De är redan nu medbestämmande men snart är barnen vuxna och i den position då de kommer att ifrågasätta

Ibland undrar jag på allvar över mitt eget förnuft... Har jag ett över huvud taget? Idag när jag gick från jobbet till bilparkeringen kände jag en liten plutt trycka på. I min ensamhet tänkte jag inte så mycket på det hela utan gav efter för vinden så att säga. Döm om min förvåning när en i övre medelålderns herre tittar fram på andra sidan parkeringen. Följande händer; jag börjar harkla mig och skrapa med min fot för att på något vis framkalla ett liknande ljud för att på så sätt täcka över för den lilla fis jag undlät mig att släppa. Ärligt, vad för något gjorde jag? För bövelen, jag är en helt vanlig människa som numera äter stora mängder vitkål. Jag behövde släppa väder och gjorde så med. Kunde jag inte bara stannat vid det... Näe, jag försökte fixa fejkpruttljud... På vad sätt skulle det göra saken bättre?  Åh, ibland så inte bara undrar jag lite lätt över mitt sinne utan borde högljutt ropa VA?  Borde ha en mer Noellik inställning till fisandet. Han ropar glatt; -Det var jag!!! 

Åker ifrån jobbet för att göra inköp. Först leksaksaffären sen till Ica. Parkerar bilen, messar med frivilligledare L. Kliver ur bilen, låser alla dörrar med centrallåset i bildörren, kliver ur, stänger och skyndar in i affären. Snabbhandling! Kommer ut till bilen, ska fiska upp nycklarna ur väskan. Finns inga nycklar! Dra mig baklänges, när jag står där och är förvirrad kollar jag in genom rutan. Jo jo, där i tändningslåset sitter hela min nyckelknippa! Säger en lång harang och inser att det bara är till att börja gå... Fick gå hem till mamma och pappa. Milde så irriterad jag var. Mobilen har 2% batteri... Pappa kör mig för att hämta upp Alicia på skolan. Näe, idag tog hon inte med sin nyckel. Så klart! Åhhhh, harangen igen! Fick upp ett källarfönster och pappa och jag fick åla in Alicia den vägen. Tack och lov! Sen fick pappa agera taxi och köra runt på kläder till Nora som var hos kompis och gjorde sig i ordning inför disco sen Alicia som skulle till sin kompis som bor utanför stan.

Att inte tyngas av bekymmer är en sann konst. Jag ältar både i förväg och i efterhand. Sån är jag... Urdumt! Idag har jag och de unga i Seniorgruppen bakat blåa muffins. Vi åt dem och så var de borta... Inget att kännas sig blå för... 

Just nu får Niklas och jag verkligen stå till svars. Vi har bestämt oss för att äta vegetariskt och har så gjort några veckor. Barnen är inte övertygade om förträffligheten med detta. Det är ganska så tuffa förhandlingar som inte alltid slutar lyckligt. Så är det att vara förälder, det gäller att stå upp för de beslut som är fattade och ta strider som är nödvändiga. Meeeen, mat ska inte orsaka grubblerier så vissa undantag kommer ges barnen. Som bra korv på torsdagar. Ha ha ha, ja då jobbar jag kväll och barnen har förhandlat med sin far...  Nora har varit kreativ med effekter... 

Så var de bara tre... Anton är i Ljungby och jobbar, Niklas är på rockkonsert i Göteborg och Alicia är på körläger i Kyrkans hus. Ja det är bara jag och de minsta kvar hemma. Som vi nött sofftyg ihop. Förr var det ju bara jag och Anton. Så annorlunda allt är nu. Jag försöker uppmärksamma dem alla. Inte lika mycket hela tiden för det är ju så att ibland kräver någon mer och någon annan mindre. Det är fint att få ägna sig helhjärtat åt dem var och en då och då. Men det är som syskonskara de är som starkast. En i ett sammanhang. Det är vårt val, vi önskade oss fler barn och blev välsignade med det. För andra kan ett barn vara nog eller så blir det inte fler även man så önskar. För vissa är ett liv utan barn det rätta. Fast hur kan man veta det?  Bilderna är från förra veckan...

Det är något fantastiskt symboliskt i att tända ljus på morgonen. Ett slags bevis på att hoppet och tron lever. En ny dag! Ljus över mörkret. Inte konstigt att förbrukningen av värmeljus är skyhög i vårt land. Nu råder mörker och kyla. Elda på men glöm inte att återvinna aluminiumet. Såg att man nu kan köpa miljövänligare alternativ på Clas Olsson, heter kedjan så... I vilket fall ska jag kolla upp detta. Nu gläds jag åt att livet återvänder på Egnahemsvägen 14. Barn vaknar lite överallt här. Hör nattgästen och Nora fnissa och Noel kommer ner för trappan. 

Höll på att förstöra min tv-kväll! En hallåa på fyran försökte sig på en ordvits eller nått. Sa att nu skulle det roas med religion,  roligion! Jag brukar tycka sånt är kul men när det levereras med den mängden klämkäckhet av en gapig programpresentatör var det dödens! Slut på mitt gnäll!!! Även jag pressade fram liten uns av käckhet idag. Det är inte alltid lätt att övertyga om rätt klädsel. Så glatt skrattade jag med i uttrycket " inget dåligt väder bara dåliga kläder". Bara det kan ju få ett barn på trotshumör. Utegruppen på jobbet idag grillade korv i spöregn. Ja det var en utmaning för många.  Min arbetskamrat Kerstin kände sig manad att fota mig efter en halvtimma i regnet... Korven blev grillad och jag festade till det med ett sotigt pinnbröd. 

Tända ljus och nybakat bröd. Alicia övar på klarinetten. Det är sånt som kan göra mig glad.  När jag kom till jobbet satt denna lapp på väggen ovanför mitt skrivbord. Härligt att få ett glatt välkomnande!  Jag har haft utvecklingssamtal med min chef idag. Gick därifrån glad och inspirerad. Jag känner mig bekräftad och sedd. Det ger kraft att streta på och att vilja prestera bra. Det är en hektisk och underbar tid framför oss nu. Vi går mot advent som är min favorit högtid tillsammans med påsken. Advent, ankomst, väntan på något stort. Jag älskar förväntningen som ligger i luften. Ja så ska jag inte hymla med att glöggen lockar. Köpte ett par flaskor när jag var i Danmark. Tror jag ska bjuda in till glöggfest minsann! En enkel bjudning med pepparkakor, ostar och glögg. Ja så får det bli. Men än är vi inte där. Jag stunnar mig för det är inget kul att ta ut allt i förväg. Allt har sin tid, om jag nu ska bli lite biblisk. 

Blev en tripp utomlands idag. Barnen är väldigt nöjda. Äntligen har de fått åka till ett annat land. Åh, vilket annorlunda språk! Jo jo, Danmark kan vara nog så exotiskt!  Jag var också upprymd! Danmark känns så där bohemiskt löst och ledigt. Helt klart en känsla jag behövde...  Ja, detta grannland känns som en onepiece! Svängrum och generöst. Fast det klart, jag är ju svensk, på kortvarigt besök, då är det inte så svårt att bli vänligt bemött...  I kväll har Malin och jag skrattat så mascaran flöt bort. Milde skapare, så härligt att få vara så hämningslösa ihop. Vi är vår egen klubb av total inbördes beundran. Anser oss kvicka, vitsiga och ofantligt komiskt begåvade. Att få vara i den bubblan en stund ger livsmod. Ärligt, behöver vi inte alla det då och då...