En rödtotts bekännelser

Det är spännande att ha mycket ledig tid ihop med de närmaste. Vi är inte ljuvligt milda i tonen eller zenharmoniska i dagsläget. Året som gått har inte heller varit av det mildare slaget. Antar att jag hoppas på ett år som på ett ljust och lättsamt sätt ska ge oss nya lärdomar och erfarenheter. Så brukar det ju inte vara. De största läxorna har blivit lärda under sorgetider eller andra prövningar. Det verkar vara livets gång.  Så stunden är kommen att önska ett gott slut och ett välsignat nytt år! Ett år där vi andas lagom mycket frihet, upplever viss hunger och nyfiket storögt ser på livet och allt det har att ge oss. 

Denna tid är så präglad av lyckohets precis som semestern. Finns så mycket förväntning. Jag har under lång tid försökt att leva efter devisen " största möjliga mängd lycka åt största möjliga mängd människor". Naturligtvis inte på nått nazisätt som jag en gång fick höra att det liknade. Jag menar inte att utplåna en del för att göra andra nöjda... Underligt sätt att tolka en livsfilosofi som handlar om glädje för så många som möjligt och inte ett utvalt fåtal... Men som skrivet många gånger förut -finns folk till alla knepiga tolkningar!  Att luras och säga att ALLA kan vara och bli ALLT tycker jag är väldigt dumt och ett slags maktmissbruk. För det vet vi ju att som människor har vi begränsningar och då är det ju väldigt dumt att försöka bortse från dem och sträva mot det ohållbara. Klart vi ska drömma och fantisera och uppfylla vår innersta längtan så gott det bara går. Men jag kan inte bli pilot, jag har ett synfel, kan jag bli dataspelsutvecklare och skapa ett simulatorspe

Milde tid, verkar som om en myras bortgång för mig att gråta floder. En vissnande hyacint kan få mig att svälja extra hårt. När någon argumenterar emot mig och säger hoppas vi ändå är vänner känner jag att tårarna bara väller fram. Jag gråter när jag berättar för mina kollegor att jag måste hasta hem för jag har ett oroligt och ledset barn hemma. Jag blir rörd till tårar av barnens fina sång i kyrkan och ridhuset. Gråten är ett vapen och används som beskydd. Fick jag veta som tonåring. Att jag grät mig till att få som jag ville. Jag lipade mig till det mesta. Kanske... Då var jag i så fall skicklig numera styr jag inte över det alls. Tycker att det är lätt besvärande för jag ses ofta som känslosam och orationell och i dagens samhälle är det uppenbarligen dåliga egenskaper. Jag hamnar ofta i situationer som är utsatta, jag har alltid gjort det. Förr var det till och med ofta lite farliga situationer där jag råkade illa ut. Jag vet att jag karat mig bra, kunde gått så mycket sämre, jag v

Det är så att mycket av det jag vill bekänna som inte hör hemma här då det sägs i situationer där andra  är inblandade. Eller så blir det för privat och då anses det mest olämpligt antar jag. Många saker jag vill förmedla faller bort då mitt finger inte hinner med. Det tar en liten stund för pekfingret att fara fram över mobilen. Japp jag är en sån som gör mitt skrivande med ett finger, gammaldags jag vet. Dessutom försöker jag bry mig om mitt stavande vilket gör att ser jag fel rättar jag dem. Det är också lite ovanligt idag. Tanken är snabbare än fingret någonsin kommer att bli och då dyker frågan upp. Ska det skrivas ändå eller finns det andra former att göra sig av med känslor och fundera fritt? Min kompis Malin och jag skojade en gång om att skriva en bok. Vi är vänner av det för andra mer tålamodsprövande sättet. Vi anser oss alldeles förträffligt kvicka, lustiga och charmiga. Det vi säger är internt och roar för det mesta bara oss själva men ändå vill vi gärna dela med oss av vå

Stor som liten, ung som gammal. Det spelar ingen roll. Dina känslor är just dina. När ens innersta gör ont och oron härjar och trösten känns evigheter bort, hur ska en då palla med? I kväll går jag och lägger mig med en stor klump i halsen. Mina ögon svider efter att ha gråtit massor. De finns runt oss, de själar som är sönderrivna och förvärkta. För en del är de osynliga. För mig är det som att jag lever jämnsides, som ett parallellt lidande. Jag är inte i detta lidande utan precis bredvid. Jag försöker mig på några tröstande ord, en omfamning och peppande leenden då och då. Önskar så att människor finge leva med ro i sina inre. Att deras hjärtan slår av glädje och tillit inte skräck och ångest. Jag har lust att bara vråla på världen att nu är det ta mig tusan nog! Nu är lidandets tid förbi! Vi som mänsklighet orkar inte hur mycket som helst. En del av oss går under. De lämnar denna värld för något okänt. Vissa rent fysiskt, de avslutar den misär de upplever. Andra hittar sina egna sl

Mina två favorithögtider på året är advent och påsk. Snart är det dags för en av dem. Jag är så redo. Ankomst! Ja advent betyder ju det, ankomst. Vi väntar på den som komma skall. Vi tänder upp och gör redo landningsbanan för julens mirakel. Vi laddar för ledighet och mycket tid tillsammans. Niklas sa idag att han längtar efter julledigheten och jag känner likadant men först ska vi ha en festlig adventstid. 

Att prata med varandra. Inte föra någon diskussion eller hävda något. Bara tala, låta orden vandra mellan varandra. Ett av livets viktigast ting om nån undrar vad jag tycker. Igår var jag på PU-samtal med min chef. Det står för personlig utveckling och hålls en gång om året. Trevlig stund, vi lär om varandra. Får en chans att tala bara vi två utan att det hänt något särskilt. Kan ju vara mindre kul att bli kallad till chefens kontor och samtala med stängd dörr... I år igen uppmuntrar hon mig att börja plugga igen. Nu mer än på länge känner jag detsamma. Går ju en utbildning nu som verkligen startat igång mycket funderingar hos mig. Dags att ta den där kontakten med stiftet och se hur jag går vidare. Kanske blir det av, vi får väl se!  Här är jag på mitt kontor pekandes på ordet som gör allt möjligt!  Lillebror och jag. Vi firade honom i helgen. Nu är han också vuxen... Vi skojade lite om det men ärligt så känns 40 år just vuxet.  Här är jag mitt uppe i kombucha bryggandet. Milde tid så

Sägs att kunskap aldrig är tung att bära men jag vill nog rucka lite på det talesättet. För med kunskap kommer ansvar. För mig är det helt förkastligt att ha vetskap om en sak och ändå ignorera. T.ex. så vet jag att stjäla är fel men snattar ändå choklad för jag var sugen. Verkar finnas de som hävdar massa ursäkter för att slippa ta ansvar för sina handlingar. Den unge som biter i ett äpple i affären för det såg så gott ut är ursäktad om det är ovetande om betala först-regeln. Men detta handlar mer om de vuxna som förmanar sina barn då de äter på det obetalda äpplet men sen olagligt laddar ner film från nätet... Bara bagateller men det är själva fenomenet jag är ute efter. Jag VET att det är olagligt att köra för fort meeeeen oj så lätt hänt det kan vara på motorvägen att trampa på gasen lite extra hårt. Jag tar ett beslut att bryta lagen. Åker jag fast får jag både böter och i mitt fall skampålen...  Jag är på kurs och den nya kunskapen jag tagit till mig idag känns än så länge lätt a

Eller faktiskt ännu en vecka. Det är riktig höstkänsöa nu och jag känner mig glad. Det är ombonat både för själen och hemmet. På med koftor och strumpbyxor i fina färger. Låta mörkret omsluta och levande ljus ge värme.  Idag har vi haft Bibelkalas på jobbet. Det är bland det roligaste jag vet. Möta alla dessa barn med familjer. Skådespela och levandegöra bibelberättelser. Så får alla barnen varsin Bibel och så äter vi tårta. Helt fantastiskt. Tack och lov har jag inget emot att klä ut mig och spela teater. Krävs viss självdistans för att fixa min outfit idag... Hahaha!  Så köra Noel och Niklas till innebandyn. Noel har fått smak på detta nu och det verkar passa honom. Kul för lillfisen med nån sport. Nora har ju börjat på ridskolan och det funkar bra. Hon nyser massor men med medicin så ska hon nog fixa det. Är ju ingen farlig allergi...  Så glad!  Koncentrerad...  Jag gillar verkligen att vara i stallet. Ger massor av energi bara att stå bredvid ett sånt kraftpaket som en häst är. Läg

Tänker att vi sparar i vårt boende. Köpte hus som du dubblerats i värde. Men nu är det renoveringstider och spardelen krymper något innan den ökar igen. Vi höjer ju också värdet på vår vardag med nytt badrum... Får vi hoppas. Tid på banken idag. Är lite pirrigt känner jag. Vet inte varför men lite är det som en koll om vi gjort vår läxa i ekonomi!  Igår skickade jag den här bilden till min kompis Ulli och hälsade henne välkommen på lunch. Bakade paj. När vi ätit frågade hon mig vad det kostar att göra en sån paj... Öööhhh, jag vet inte... Så vi räknade lite på det. Alltså, jag är inte den mest ekonomiska människan. Jag kommer aldrig bli rik på pengar. Men jag är rik på fina upplevelser med nära och kära.  Vi satt ute och drack latte och pt EN rita mörk choklad i solen. Härligt väder.  Här är hon min kära vän som inte gillar att hamna på bild.  Vi har testat många gränser i vårt gemensamma liv... Helt klart varit lite busiga. Nu är vi mitt i livet människor som är på väg. Alltid på väg

Tycker det är så häftigt. Folk ger sig ut och beskådar konst. Massor av människor har skapat och ställer ut. Allt från klädda bildäck, marmelader, tvålar, oljemålningar till akrobatik.  Igår besökte vi gamla dansverkstan och de som ställer ut där. Klart barnen poserar framför pappas konst!  Så handlade jag en tvål...  Under helgen har jag möblerat om och om igen. Flyttade tillbaka ... Måste prova mig fram lite. Blev inte vad jag hoppades på men nu är jag nöjd. För stunden i alla fall. Saknar en stor trälåda som jag ska ställa på höjden och ha en stor växt på.  Köket var lätt kaosbetonat en stund. Nu råder lite mer ordning igen.  Alltså alla dessa prylar. Jag äger glas jag aldrig tror jag serverat något ur. Nu står de i prydliga rader i vitrinskåpet igen. Mitt i allt så ska vi ju äta också. Så efter en intensiv tur till stan, Noel behövde nya skor, bakade barnen och jag pizza.  Fortfarande ligger prylar lite här och där men vi skapade oss en liten fredad zon och åt oss rejält mätta.  Ja

Jag gillar att testa på saker. Eller nja, jag gillar att testa på saker som jag själv kommit på att jag vill testa. Inte så där som när nån kommer och säger att nu ska alla gå på händer och dricka vatten samtidigt eller nått annat "festligt". Jag har en stark övertygelse om att vårt känsloliv speglar sig i vår fysiska kropp. Att gammal sorg kan sitta länge i muskelminnet t.ex. Det blir spänningar och obalanser. Värk och elände. Så för att komma till testandet ska jag nu berätta att jag varit på klangmeditiation. Var en fin upplevelse. Lite flummig emellanåt. Det berodde nog mer på deltagarna än själva meditationen dock. När jag säger flummig menar jag att det blev lite si så där med fokuset då och då. Fast vad vet jag, detta var ju min första gång. Jag gick därifrån tyst. Hade svårt att andas. Så otroligt sorgsen. Men utan att kunna säga varför. Trycket över bröstet gjorde att mitt hjärta kändes klämt och domnat. Antar att det betyder nått särskilt... Idag har jag jobbat på s

Är en yogaposition som vi övar oss på under yinyogan. Att öppna upp, vrida, förlänga och känna in. Känns som det är en beskrivning av livet. Jag älskar yinyoga. Det är en otrolig utmaning för mig. Jag börjar så sakteliga förstå mig på mig själv. Att hitta in i positioner, stanna upp och reflektera. Ypperligt! Jag har ju annars lite bråttom. Tålamodet har definitivt utvecklingspotential! Att inte konstant sträva framåt mot nästa mål utan i stillhet befinna mig i mitt eget nu. Jag är ju väldigt grupporienterad. Talar ofta om att vi inte är något utan vårt sammanhang och det hävdar jag å det mest bestämda. Men i yogan finns jaget som en del av alltet och det är något väldigt tilltalande i detta. För det är liksom så jag tänker om livet och vår existens. Att vi finns till genom gemenskapen men utan att utplånas som individer liksom. Milde tid, tror det blev nått filosofisk grubbel här på måndags kvällen.  Vi är givna ett liv och vi är ta mig tusan skyldiga att göra det bästa vi förmår utav

På ett sätt händer inte mycket i mitt liv och på andra sätt händer massor. Jag saknar faktiskt ord att uttrycka mig med. Det händer väldigt sällan men så är det nu. Hur ska allt bli? Varför händer vissa saker? Vem bestämmer? Lika mycket mina frågor som frågor som många unga människor ställer sig just nu. Det är långt till vettiga svar. Jag är utan ord...

Tänker att hösten är en bra tid att stilla sinnet. Men samtidigt är naturen så fin, alla aktiviteter drar igång och många nya projekt skapas. Blir ju inte så stilla precis. Men i alla fall... Jag har börjat meditera oftare. För något jag mörkt med mig själv är att jag blivit skörare. Alltid varit väldigt lättpåverkad, minsta känsla analyseras och förstärks. Kallas ofta hypersensibel. Och ja, sån blev jag. Agerar inte ut lika ofta som förr och har blivit mer ekonomisk med mina känslor men än dock böljar livet fram och tillbaka. Ser det som en tillgång (lite oblygt kanske) som ska vårdas. Därför yogar och mediterar jag så gott som varje dag. Det funkar för min del. Samtalsterapi och liknande funkar säkert för andra som ev känner sig överväldigade av olika ting men för min del blir det nästan värre. Det ökar på mina känslopåslag och jag blir bara mer påverkad. Andra dricker ett glas rödvin för att dämpa eller höja sig. Våra sätt att ta hand om det vi känner är olika. Jag gör mitt bästa fö

Se inläggets tid... Då har jag legat vaken en stund. Jag gillar det men inte gärna före fem sommartid...  Dessa septemberdagar, så varma och vackra att det nästan gör ont. Sommarens sista ryck. Ljuvlig tid. Körde hem Alicias kompis igår kväll och då såg vi rådjur. Tycker det känns som vi är så nära naturen på hösten. Den är liksom döende och det är vi med den. Ja inte kanske omedelbart men döende är vi ju förr eller senare. Jag känner mig trygg med det. När vi talar om döden och lovet med barnen på jobbet så är naturen förebilden. Vi dör och uppstår igen. För naturen är det ett helt normalt tillstånd. För oss människor är sorg oftast inte vårt "normal tillstånd". Vi vill vara lyckliga för jämnan, hur vi nu ska orka med det? Vår kultur har inget vidare sorgetänk. Vi tror liksom att döden betyder slutet. Vem vet, kanske är det början på det mest fantastiska. Finns ju berättelser som tyder på det men som det sekulariserade samhället nu ser ut är det svårt att finna tröst i Bibel

Det här är bara som vanligt mina ganska lösa och ogenomtänkta funderingar... Men när jag funderar kring vad som är nödvändigt så är det ju de uppenbara sakerna som syre, vatten och föda. Men i veckan som gått har vi fokuserat på kärleken. I alla de grupper som jag jobbar i har vi pratat om hur oändligt älskade och önskade vi är var och en av oss. Men så himla hårt det slår mot dem som verkligen inte känner så... Jag är av fast övertygelse att det inte spelar nån roll för Gud om vi tror eller inte. Vi är alla innefattade i orden älskade och önskade men fy skrutt så hemsk att inte känna det. Jag är en vansinnigt hjälpnödig person. Behövs inte mycket förrän jag står i givakt redo för utryckning oavsett vad det än må gälla. Jag vill plåstra allt och alla. Stora mjuka varma omslag vill jag lägga på det onda vare sig det är någons själ eller knä som värker. Jag är en akutvårdare. Nån som kliver in i första skedet för att sen slussa vidare till diverse experter allt ifrån tandläkare, gynekolo

Ibland lever vi på marginalen. Nått händer och det bränner till. Vi kastad in i oro och förtvivlan. Känner oss vilsna och rädda. Sorgen, ångesten, missmodet och eländet verkar äta upp oss. Så... Vi ser oss själva och vår situation klarnar. Vi lyfter blicken som inte längre är grumlig. Vi höjer våra huvuden och vår själ ljusnar. Vi har ridit ut stormen. Vi har gjort det tillsammans. Vi blåser faran över ännu en gång! Du är min ventil, faran är över! I mer än tjugo år har vi luftat våra känslor och tankar med varandra. Du är mig så kär!  Här är jag i min gråskala som helt klart skiftar i beige. Det som är värt att veta (även det oviktig) det vet DU om mig. Och för det är jag, håll i dig nu, tacksam! ;)

Det är något bitterljuvt poetiskt med denna tid på året. Jag är ofta i psykisk turbulens. Livet sätts lite på sin spets för mig. Det är upptakt på vardagen och med den kommer många krav. Jag är benägen att hetsa mig själv i förväg och dra på mig lätt ångest. Så här har det varit så länge jag kan minnas och nu är jag väl medveten om vad det är som händer. Vad som triggar vad. Ändå är det så att reptilen i mig låter sig luras och trots varningsklockor som klämtar likt domkyrkoklockor så åker jag dit. Numera så faller jag inte särskilt djupt. Jag dippar ner i träsket men är ganska snart uppe på torra land igen. Det är min duktiga flicka som gör sig hörd. Hon som vill prestera, imponera och göra alla glada som oroligt och nervöst kikar fram. Lilla jag... Det ordnar sig! Jag är inte längre lika hård mot mig själv och kraven är lägre. Både terapi och annan insikt har varit hjälpfullt. Det är ljuvligt att denna förmiddag kliva ut i pyjamasen med håret i samma knut som igår och en stor mugg lj

Min plan för helgen var en yogakurs på Helliden. I veckan har jag varit förkyld och avböjde kursen. Längtade så efter Anton och vi bestämde oss för att åka till Ljungby. Toktrött och ont i både hals och huvud bestämde jag mig för att inte åka. Trist men det är ändå fyra timmar i bil och  min kropp blir skruttig när jag är förkyld... Inget att göra nått åt.  Nått ville vi göra, komma iväg en sväng. Verkar som katten tänkte detsamma.  Slutade med ett besök på fantastiska Open new doors i Bottnaryd. Klart ungen ville provro!  Niklas, Noel och jag åt gott och drack supergod kombucha. Klart jag köpte nått till hemmet... Skulle kunna köpa det mesta där om min ekonomi tillät.  Längtat länge efter ett ställ till udda muggar. Hittade detta från IB Larsen.  Kakelplattan köpte jag i Malmö på Casa Marrakesh. Ja, jo jag vet att saker inte ska göra en glad men ibland är jag så enkel och ytlig, till och med lite nöjd över att så små ting glädjer mig!  Nu är det sent efter att vi haft riktigt trevligt

Hade jobbärende till Jönköping, skulle handla på en affär i stan. Tog med alla barnen och och fick lite mer tid med dem samtidigt som vi lämnade Anton vid bussen. Att utnyttja tiden på bra sätt...  Men ingen shopping innan de fått brunch på Ikea!  Vinkar av brorsan... De är en härlig kvartett. Jag har blivit (alltid varit men ungar har krävt sitt) så bra på att göra inget... Sitta i solen och bara sitta där. Eller jag funderar på massor men det är bra grejer... Jag är inte heller speciellt kroppsnojjig...  När jag satt där och gjorde inget kom denne lille unge och visade mig hur många fina tomater han plockat. Han ville väldigt gärna dela med sig till våra grannar! Gjorde mig glad!!! Både mängden mogna tomater och hans vilja att dela med sig...