En rödtotts bekännelser

Jag gillar att testa på saker. Eller nja, jag gillar att testa på saker som jag själv kommit på att jag vill testa. Inte så där som när nån kommer och säger att nu ska alla gå på händer och dricka vatten samtidigt eller nått annat "festligt". Jag har en stark övertygelse om att vårt känsloliv speglar sig i vår fysiska kropp. Att gammal sorg kan sitta länge i muskelminnet t.ex. Det blir spänningar och obalanser. Värk och elände. Så för att komma till testandet ska jag nu berätta att jag varit på klangmeditiation. Var en fin upplevelse. Lite flummig emellanåt. Det berodde nog mer på deltagarna än själva meditationen dock. När jag säger flummig menar jag att det blev lite si så där med fokuset då och då. Fast vad vet jag, detta var ju min första gång. Jag gick därifrån tyst. Hade svårt att andas. Så otroligt sorgsen. Men utan att kunna säga varför. Trycket över bröstet gjorde att mitt hjärta kändes klämt och domnat. Antar att det betyder nått särskilt... Idag har jag jobbat på s

Är en yogaposition som vi övar oss på under yinyogan. Att öppna upp, vrida, förlänga och känna in. Känns som det är en beskrivning av livet. Jag älskar yinyoga. Det är en otrolig utmaning för mig. Jag börjar så sakteliga förstå mig på mig själv. Att hitta in i positioner, stanna upp och reflektera. Ypperligt! Jag har ju annars lite bråttom. Tålamodet har definitivt utvecklingspotential! Att inte konstant sträva framåt mot nästa mål utan i stillhet befinna mig i mitt eget nu. Jag är ju väldigt grupporienterad. Talar ofta om att vi inte är något utan vårt sammanhang och det hävdar jag å det mest bestämda. Men i yogan finns jaget som en del av alltet och det är något väldigt tilltalande i detta. För det är liksom så jag tänker om livet och vår existens. Att vi finns till genom gemenskapen men utan att utplånas som individer liksom. Milde tid, tror det blev nått filosofisk grubbel här på måndags kvällen.  Vi är givna ett liv och vi är ta mig tusan skyldiga att göra det bästa vi förmår utav

På ett sätt händer inte mycket i mitt liv och på andra sätt händer massor. Jag saknar faktiskt ord att uttrycka mig med. Det händer väldigt sällan men så är det nu. Hur ska allt bli? Varför händer vissa saker? Vem bestämmer? Lika mycket mina frågor som frågor som många unga människor ställer sig just nu. Det är långt till vettiga svar. Jag är utan ord...

Tänker att hösten är en bra tid att stilla sinnet. Men samtidigt är naturen så fin, alla aktiviteter drar igång och många nya projekt skapas. Blir ju inte så stilla precis. Men i alla fall... Jag har börjat meditera oftare. För något jag mörkt med mig själv är att jag blivit skörare. Alltid varit väldigt lättpåverkad, minsta känsla analyseras och förstärks. Kallas ofta hypersensibel. Och ja, sån blev jag. Agerar inte ut lika ofta som förr och har blivit mer ekonomisk med mina känslor men än dock böljar livet fram och tillbaka. Ser det som en tillgång (lite oblygt kanske) som ska vårdas. Därför yogar och mediterar jag så gott som varje dag. Det funkar för min del. Samtalsterapi och liknande funkar säkert för andra som ev känner sig överväldigade av olika ting men för min del blir det nästan värre. Det ökar på mina känslopåslag och jag blir bara mer påverkad. Andra dricker ett glas rödvin för att dämpa eller höja sig. Våra sätt att ta hand om det vi känner är olika. Jag gör mitt bästa fö

Se inläggets tid... Då har jag legat vaken en stund. Jag gillar det men inte gärna före fem sommartid...  Dessa septemberdagar, så varma och vackra att det nästan gör ont. Sommarens sista ryck. Ljuvlig tid. Körde hem Alicias kompis igår kväll och då såg vi rådjur. Tycker det känns som vi är så nära naturen på hösten. Den är liksom döende och det är vi med den. Ja inte kanske omedelbart men döende är vi ju förr eller senare. Jag känner mig trygg med det. När vi talar om döden och lovet med barnen på jobbet så är naturen förebilden. Vi dör och uppstår igen. För naturen är det ett helt normalt tillstånd. För oss människor är sorg oftast inte vårt "normal tillstånd". Vi vill vara lyckliga för jämnan, hur vi nu ska orka med det? Vår kultur har inget vidare sorgetänk. Vi tror liksom att döden betyder slutet. Vem vet, kanske är det början på det mest fantastiska. Finns ju berättelser som tyder på det men som det sekulariserade samhället nu ser ut är det svårt att finna tröst i Bibel

Det här är bara som vanligt mina ganska lösa och ogenomtänkta funderingar... Men när jag funderar kring vad som är nödvändigt så är det ju de uppenbara sakerna som syre, vatten och föda. Men i veckan som gått har vi fokuserat på kärleken. I alla de grupper som jag jobbar i har vi pratat om hur oändligt älskade och önskade vi är var och en av oss. Men så himla hårt det slår mot dem som verkligen inte känner så... Jag är av fast övertygelse att det inte spelar nån roll för Gud om vi tror eller inte. Vi är alla innefattade i orden älskade och önskade men fy skrutt så hemsk att inte känna det. Jag är en vansinnigt hjälpnödig person. Behövs inte mycket förrän jag står i givakt redo för utryckning oavsett vad det än må gälla. Jag vill plåstra allt och alla. Stora mjuka varma omslag vill jag lägga på det onda vare sig det är någons själ eller knä som värker. Jag är en akutvårdare. Nån som kliver in i första skedet för att sen slussa vidare till diverse experter allt ifrån tandläkare, gynekolo

Ibland lever vi på marginalen. Nått händer och det bränner till. Vi kastad in i oro och förtvivlan. Känner oss vilsna och rädda. Sorgen, ångesten, missmodet och eländet verkar äta upp oss. Så... Vi ser oss själva och vår situation klarnar. Vi lyfter blicken som inte längre är grumlig. Vi höjer våra huvuden och vår själ ljusnar. Vi har ridit ut stormen. Vi har gjort det tillsammans. Vi blåser faran över ännu en gång! Du är min ventil, faran är över! I mer än tjugo år har vi luftat våra känslor och tankar med varandra. Du är mig så kär!  Här är jag i min gråskala som helt klart skiftar i beige. Det som är värt att veta (även det oviktig) det vet DU om mig. Och för det är jag, håll i dig nu, tacksam! ;)