En rödtotts bekännelser

Det är spännande att ha mycket ledig tid ihop med de närmaste. Vi är inte ljuvligt milda i tonen eller zenharmoniska i dagsläget. Året som gått har inte heller varit av det mildare slaget. Antar att jag hoppas på ett år som på ett ljust och lättsamt sätt ska ge oss nya lärdomar och erfarenheter. Så brukar det ju inte vara. De största läxorna har blivit lärda under sorgetider eller andra prövningar. Det verkar vara livets gång.  Så stunden är kommen att önska ett gott slut och ett välsignat nytt år! Ett år där vi andas lagom mycket frihet, upplever viss hunger och nyfiket storögt ser på livet och allt det har att ge oss. 

Denna tid är så präglad av lyckohets precis som semestern. Finns så mycket förväntning. Jag har under lång tid försökt att leva efter devisen " största möjliga mängd lycka åt största möjliga mängd människor". Naturligtvis inte på nått nazisätt som jag en gång fick höra att det liknade. Jag menar inte att utplåna en del för att göra andra nöjda... Underligt sätt att tolka en livsfilosofi som handlar om glädje för så många som möjligt och inte ett utvalt fåtal... Men som skrivet många gånger förut -finns folk till alla knepiga tolkningar!  Att luras och säga att ALLA kan vara och bli ALLT tycker jag är väldigt dumt och ett slags maktmissbruk. För det vet vi ju att som människor har vi begränsningar och då är det ju väldigt dumt att försöka bortse från dem och sträva mot det ohållbara. Klart vi ska drömma och fantisera och uppfylla vår innersta längtan så gott det bara går. Men jag kan inte bli pilot, jag har ett synfel, kan jag bli dataspelsutvecklare och skapa ett simulatorspe

Milde tid, verkar som om en myras bortgång för mig att gråta floder. En vissnande hyacint kan få mig att svälja extra hårt. När någon argumenterar emot mig och säger hoppas vi ändå är vänner känner jag att tårarna bara väller fram. Jag gråter när jag berättar för mina kollegor att jag måste hasta hem för jag har ett oroligt och ledset barn hemma. Jag blir rörd till tårar av barnens fina sång i kyrkan och ridhuset. Gråten är ett vapen och används som beskydd. Fick jag veta som tonåring. Att jag grät mig till att få som jag ville. Jag lipade mig till det mesta. Kanske... Då var jag i så fall skicklig numera styr jag inte över det alls. Tycker att det är lätt besvärande för jag ses ofta som känslosam och orationell och i dagens samhälle är det uppenbarligen dåliga egenskaper. Jag hamnar ofta i situationer som är utsatta, jag har alltid gjort det. Förr var det till och med ofta lite farliga situationer där jag råkade illa ut. Jag vet att jag karat mig bra, kunde gått så mycket sämre, jag v

Det är så att mycket av det jag vill bekänna som inte hör hemma här då det sägs i situationer där andra  är inblandade. Eller så blir det för privat och då anses det mest olämpligt antar jag. Många saker jag vill förmedla faller bort då mitt finger inte hinner med. Det tar en liten stund för pekfingret att fara fram över mobilen. Japp jag är en sån som gör mitt skrivande med ett finger, gammaldags jag vet. Dessutom försöker jag bry mig om mitt stavande vilket gör att ser jag fel rättar jag dem. Det är också lite ovanligt idag. Tanken är snabbare än fingret någonsin kommer att bli och då dyker frågan upp. Ska det skrivas ändå eller finns det andra former att göra sig av med känslor och fundera fritt? Min kompis Malin och jag skojade en gång om att skriva en bok. Vi är vänner av det för andra mer tålamodsprövande sättet. Vi anser oss alldeles förträffligt kvicka, lustiga och charmiga. Det vi säger är internt och roar för det mesta bara oss själva men ändå vill vi gärna dela med oss av vå

Stor som liten, ung som gammal. Det spelar ingen roll. Dina känslor är just dina. När ens innersta gör ont och oron härjar och trösten känns evigheter bort, hur ska en då palla med? I kväll går jag och lägger mig med en stor klump i halsen. Mina ögon svider efter att ha gråtit massor. De finns runt oss, de själar som är sönderrivna och förvärkta. För en del är de osynliga. För mig är det som att jag lever jämnsides, som ett parallellt lidande. Jag är inte i detta lidande utan precis bredvid. Jag försöker mig på några tröstande ord, en omfamning och peppande leenden då och då. Önskar så att människor finge leva med ro i sina inre. Att deras hjärtan slår av glädje och tillit inte skräck och ångest. Jag har lust att bara vråla på världen att nu är det ta mig tusan nog! Nu är lidandets tid förbi! Vi som mänsklighet orkar inte hur mycket som helst. En del av oss går under. De lämnar denna värld för något okänt. Vissa rent fysiskt, de avslutar den misär de upplever. Andra hittar sina egna sl