En rödtotts bekännelser

Händer ganska ofta nu mera. Att jag av någon anledning inte kommer iväg på den planerade tillställningen. Sjukdomar, jobb och ren trötthet brukar sätta stopp för mitt partajande. Igår var det meningen att jag skulle gå på invigningsfest. Niklas och kollegor hade fixat fest i nya studion. Jag såg fram emot detta. Men kvällen tillbringades i soffan med alla barnen. Ja ja vad är väl en bal på... Denna dag börjar likadant. Noel och jag sitter under filten och kollar tv. Natten har varit lugn. På väg att bli rejält försoffad. Feber, hosta och oroliga magar gör att vi håller oss i stillhet. Inköpt lite nya spel, det roar oss en stund. Nu verkar dagen dra igång på riktigt här. Även Nora har vaknat till. De två äldsta sover...

Känns som jag tjuvar tid från mig själv. Jag har ett par timmar på mig att komma i kapp typ tjugo missade pluggtimmar... Omöjligt, skummar bara. Försöker få en överblick på allt jag har att ta itu med. Jag fastnade lite i detta med att ha ett nytt jobb. Är ju så spännande att jag glömde mina prioriteringar rätt jäkla bra. Ja nu är det bara att börja någonstans. Detta är inget att dela med sig av... Virus antar jag. Tar sig ut på mig som det gör oftast på småbarn. De som vet vad jag menar med "när förkylningen sätter sig i magen" rynkar lätt på näsan nu. Jo jo. här bekänns det må jag säga. :-)

Har en korttur på Midgård idag. 12-16 känns lite lagom. Jag brukar inte vara julledig men i år har jag inte jobbat sen den 23:e. Det konstiga är att det känns som nyss och en evighet sen. Jul är så intensiv och mycket händer, samtidigt som vi i år valde att bara vara familjen hela juldagen. Nu behöver vi annat socialt umgänge igen! Jag drar till jobb, barnen leker med kompis och Niklas planerar för musikkväll. Faktum är att dagens jobb verkligen är i sikte...

Lång dag avslutar jag med att allena sittandes i soffan skriva detta inlägg. Dagen påbörjades med en rejält hostande Nora. När kl var sex kunde vi inte ligga kvar längre. Upp och ge medicin. Kl åtta vara alla fyra barnen redo för Nissarnas julklapps jakt. Runt i hela huset leta och följa ledtrådar. Samarbete och syskongnabb om vartannat. Vilken lycka när de väl hittade klapparna. Öppna!!! Så frukost och på med kläder. Frisyrer fixas och bling bling på. Halv tio satt vi i bilen på väg till kyrkan. Krubbgudstjänst där flickorna var med och sjöng i kören. Så hem igen, förbereda maten. Drop in av gäster. Så äntligen mat! Direkt följt av julklappsöppning. Tjo ho vad det går! Framdukning av fika och så kombon kolla tecknat och leka med nya presenterna. Gäster droppar av, jag slumrar på soffan en stund. Vaknar av ett illvrål. Alicia har klämt sina fingrar i dörren... Nedvarvning i soffan för alla! Nu är jag nyss hemkommen från midnattsmässa. Min tur att vara med i kören. Inte övat.. Ärligt så

Går och lägger mig så otroligt tacksam. Att i flera timmar, ja faktiskt nästan sju timmar få samtala med någon som är så intressant. Att skratta, minnas, bli lite ledsen, och till slut bara nicka i samförstånd. Guds försyn! Älskade vän, må det inte dröja tretton år till innan vi ses igen!

Usch att vara ensam är inte min grej! Jag vill ha människor runt mig så jag får ett sammanhang. Prata lite, skratta och gråta. Allt blir bättre när man är fler. Tack och lov är Kerstin tillbaka på jobbet i morgon. Vi ska till skolan och prata om psalmboken och sjung några julpsalmer. Blir kanon! I morgon får jag besök. Ser fram emot detta. Inte träffats på minst tio år...

Jag har så fantastiskt roligt emellanåt på mitt nya jobb. En del dagar är lite tunga, jag känner ofta att jag är inte tillräcklig. Saknar så mycket kunskap. Ibland är det rena missförstånd som gör att jag känner mig dum och borttappad. Vissa dagar är jag så förbaskad att jag knappt kan hålla mig från onödigt bråk. Så finns dessa ljuva tillfällen då allt faller på plats. Barnen verkar må gott, arbetskamrater lika så. Jag bara glider runt och fyller på batteriet. Idag var en sån dag!!! Avslutning för barngrupperna i Varv. Julmusikal, mingel och dans runt granen. Härlig stund då tomten kom med godis åt alla barnen. Jag har klagat, lipat och skällt. Men inte idag!

Förberedelser, planerande m.fl är inte ord jag överdrivet använder. Jag har ibland en plan men allt som oftast failar den för kanske var det inte så genomtänkt eller så styrde någon annan upp läget. Ok med mig! Ärligt, jag kan inte säga att jag är något kontrollfreak men det skadar ju inte med att ha lite överblick. När det gäller min egen tillvaro. Vad som händer på dagis, i skolan eller på jobbet när jag inte är där... Ja det vet jag inget om. Har inte behov av att veta inte heller har jag kapacitet att kolla! Jag har tilltro, säker på att allt ordnar sig, förr eller senare, mer eller mindre bra. Just nu försöker Niklas och jag se över våra resurser. Noel är sjuk, så viss beredskap där krävs. Jag ska jobba i morgon. Borde förberett det... Tagit hand om ungen min istället. Stressar mig lite. Tar den smällen i morgon.

Som så många andra vårdar jag sjukt barn. Ytlig andning och feber. Avvaktar. Ska inte låtsas vara oberörd men blivit lite van. Fjärde barnet med samma förkylningsastma. Hade också det som liten. Otäck känsla när det drar ihop sig i bröstet som tegelstenar läggs ovanpå varandra. Trycket ökar. Tur att det finns bra medicin. Jag har haft en svacka. Min jobbkostym var för bredaxlad. Jag fyllde inte ut den som jag borde. Gjorde mig otroligt ledsen. Egot fick sig en törn. Löjligt att tro att det skulle bli enkelt. Uppblåst och pinsam... Ja, bara att inse, jag har så mycket kvar att jobba på. Inget ont i det bara jobbigt att ta den smällen just nu. Lagt ner så mycket energi och tappade proffsighet totalt. Tog åt mig personligen och gjorde stor sak. Som vanligt, verkligen inget nytt under solen här inte... Fått lite mer ledig tid med barnen denna veckan vilket jag är glad för. Har min lille febrige unge liggandes alldeles bredvid mig.

Det är inte optimalt för par relationen att träffas så här sällan. Ofta möts vi i dörren. Sover på olika tider och platser. Pratar sjukt mycket logistik. I ärlighetens namn är jag innerligt tacksam för de tretton år vi hunnit knyta an på. Svårt att få ett fungerande förhållande då vår gemensamma tid är så begränsad. Vi väljer inte alltid varandra. Det är så mycket som ska få plats på dygnets lediga timmar. Men jag litar blint på att grunden är bergfast och att vi ser tiden an. Jag är lyckligt lottad, Niklas är min man...

Flera saker kommer åter. Flera känslor och personer lika så. Jag är för upprepning. Ger trygghet. Men när något väl är nytt är det en härlig upplevelse. Det är som vanligt nödvändigt att finna balans. Vill inte fastna i samma gamla vanliga samtidigt som det är otroligt jobbigt att aldrig kunna luta sig tillbaka med vetskapen om att detta är invant och lugnt. På mitt nya jobb börjar jag äntligen känna mig lite mindre ovan. Betona ooo så det inte läses åååvan. :-) Veckorna har gått och jag har avslutningar på de olika grupperna. Lite overkligt! Skönt, för jag behöver reflektera men en rastlös känsla infinner sig också. Jag vet att jag kommer längta efter alla dessa sköna typer, stora som små. Mött ca 70 nya barn och ett gäng vuxna de här veckorna. Har så blandade känslor. Så trött, ljudnivån ibland är klart över tillåten. Så glad, många underbara människor. Så förtvivlad, jag räcker inte till. Så stolt, jag fixade det. Känslotumult... A-K, jag har läst din kommentar. Publicerar så fort

Dags att lämna in tjänstgöringsrapport till Tidaholms kyrkliga samfällighet. Borde nog fylla i den varje dag. Slarvat! Fram med almanackan och tänk tillbaka. Löser sig. Jag har sånna fantastiska kvinnor på båda mina lönekontor. Har jag f***at upp så fixar de. Tack snälla för alla människor som gör min vardag enklare. Jag är en slarvig person som hellre sitter och pratar känslor och tankar än håller ordning på tider och papper. Vet att det finns de som fixar både och men tyvärr är jag lat i sinnet också och inte rädd för att be om hjälp. Kombon gör att jag förlitar mig på andra många gånger. Min räddning, tror inte jag kommer behöva söka vård för utmattningssymtom. Saknar prestigetänk i vardagen, tacka Gud för det! Min vardag är hektisk. Gillart! Stolt över att vi drar runt den överhuvudtaget... I dessa tider gör många fina arrangemang inför jul. Jo då, jag har också försökt. Till och med nöjd. Passar min mentalitet. Rund, ojämn, med hjärtat mitt i!

Känns overkligt att tänka på ev läsare. Jag vet att de finns eftersom antalet sidvisningar ökar. Så kommer det fram en tjej på Ica som säger att hon läser min blogg. Blir riktigt överraskad och superglad! Känner att jag får ta lite ansvar för mina funderingar här. Oftast skriver jag bara utan tanke på mottagare. Det är enkelt att snabbt formulera mig och lämnar inga spår. Men mötet med henne säger något annat. Hon läser. Någon läser. Det går inte spålöst förbi. Återblick över dagen; julmarknad i vinterlandskap. Härligt men kallt. Gospel och barnkörerna sjöng från lastbilssläp. Alltid roligt men min Nora grät sig igenom tre sånger. Hon frös så! Jag stod långt in på flaket och såg henne inte ens. Stackars liten. Ja ja, nästa gång för de små blir Decembernatt på Kvarnängen. Det brukar vara så stämningsfullt. I år jobbar jag, en av barngrupperna har sitt julspel samtidigt. Så jag missar ridhuset. Vi har adventspyntat färdigt nu. Anton frågade igår varför jag grejar så mycket? Sa att det