En rödtotts bekännelser

Lång arbetsdag även idag. Ställde in firandet. Vår Nora är sjuk och det kändes viktigare att vara tillsammans än att dela upp oss. Lugn kväll i soffan. Men när jag inte var hemma förrän 19 så blir soffhänget kortvarigt. Nu ligger jag bredvid Nora och lyssnar på en alldeles för snabb och tät andning. Fick rådet av dsk att inte tveka även om det är Valborg, behöver hon besöka jourcentralen så ska vi åka... Ja jo det är ju inte så att man har så stort val.

Ärligt, hur ofta kan jag med att skriva om mina arbetstider? :-) Gick från ett jobb till det andra idag också. Helt otroligt roligt att bli tillfrågad. Sjukt mycket bättre än att inte ha ett jobb och tänk då att jag har två bra att få gå till. Sen att jag är mer timmar på jobbet än hemma... Ja det kan man ju dryfta om. Idag har jag haft sällskap av en fin tjej som gjort en praodag. Kul! Visade som vanligt upp min förvirrade, liiite för spontana och lätt stressade sida. Antar att sanningen om mig är just den! :-) Lyx att få träffa vänner på arbetstid. Jag ser alla tillfällen som ädelstenar.

Efter 25 timmars jobb är jag mör. Haft trevligt på jobbet, absolut! Men ändå. Det här tempot håller inte så länge till. Jag tror mig veta mina begränsningar. Antagligen skulle jag klara att köra på bra länge till. Men jag vill faktiskt inte. Ska bli skönt att kunna fokusera mera till hösten. Ledigt från skolan i en termin. Antagligen kommer jag ha träningsvärk i rumpan i morgon. Får det av bowling. Mina ögon är grusiga, blev inget glas vin och en lugn stund framför tvn. Gör inget. Helt ok att nu krypa ner och läsa lite poesi.

Ingen mening att sakta av nu! Dra på, öka och gilla läget. Fortare än kvickt är terminen slut. Att kombinera jobb och studier är bra för min del. Håller mig på tå. Inget slöande eller rutin. Bara att haka på hjulet denna sista tid. Försöka fokusera och utnyttja tiden väl. Igår gjorde jag det mesta av dagen. Var i skolan, en sväng till kyrkans hus, hem och städa och fixa mat inför Lc, ner till badet, på med utrustningen, plaska runt, inse mina begränsningar (inget dyk för min del), Lc-möte till halv två. Sova, för att skutta upp och ge mig iväg till ett möte, som var inställt. Ja denna morgonen jäktade jag i onödan! Mitt liv i ett nötskal!

Att ha möjligheten att få sjunga med gospelkören är enormt. Jag jublar. Vi firade en fantastisk mässa i Kyrkans hus. Jag var lite mosig när jag vaknade tjugo över sju. Kom ju i säng väldigt sent. Bara till att inse att vi var utan värme och varmvatten. I röd badkappa och gummistövlar tog jag bilen till mamma och pappa. Fick duscha där. :-) Efter mässan hade Niklas fixat lunch. När kl var 13 kändes det som om massor hade blivit gjort. Tog en biltur till min Fialotta. Inte sett henne på länge. Gjorde mig gott. Så även Noel som fick leka av sig lite. Så vidare till Majsan. Min vuxnaste kompis. Trygg, säker och så klipsk. Hem och öva igenom delningen. Att vara den som delar betyder enkelt att för en församling dela med sig av sig själv. Idag var det min tur. Blev tillfrågad i onsdags. Försökte tacka nej... Blir så sjukt nervös för sånt numera. Men det vart ingen idé. När mitt socker Lisa bestämt sig är hon inte nådig. :-) Det hela skedde i Baltaksmässan. Gick bra. Nervösflamsade en de

Har haft en ledig dag. Varit på kalas hos mitt lilla syskonbarn. Trevlig middag med samlad familj. Soffmys... Då händer något oväntat. Jag fick ett mms. En av de ideella medarbetarna i kyrkan berättar att det brinner. I vår kyrka. Jag rusade upp och in i bilen. Var vid kyrkan på ett par minuter. Vilken syn. Full räddningstyrka, polis och ambulans på plats. Mycket folk också. Riktigt jobbigt. Många arbetskamrater där. Vi var nog alla lätt chockade. Kyrkan står där vacker, nästan färdig renoverad och totalt rökfylld. Ofattbart.

Jag har svaga nerver, emellanåt. Typ när jag ska läsa upp något. Inte om jag spontanläser. Då hinner jag inte bli nervös. Men att vänta på min tur är svinjobbigt. Som bibelverser. I skolan läser vi ett par verser var och alla följer med i texten i en egen Bibel. Näe men då får jag stora skälvan. Kallsvettiga händer, hjärtat rusar och knäna skakar. Tror det kallas prestationsångest! ;-) Inom det närmsta har jag två ganska jobbiga uppgifter. Att tala/läsa inför grupper. *djupandas* Löjligt, ja kanske. Har verkligen inget att leva upp till. Aldrig förut hållit varken andakt (för vuxna) eller varit den som delar på gudstjänst. Så kom igen nu... Inget farligt, mer än mitt eget självplågande ältande kommer att hända. Kommer inte bli utbuad eller få underkänt. Men vem försöker jag lura. Kommer vara kusligt nära att kissa på mig av stress. Ännu en erfarenhet att lägga i känslobanken!

Ja jag är en sån som gärna tar mig an. Folk, fä, saker och ting. Jag tar mig an. Återigen misstänker jag att det kommer sig ur mitt behov att vara behövd. Jag är löjligt självständig. Vill klara det mesta. Lat som få dock. Ber gärna om hjälp att fullfölja och slutföra. Bara jag först bevisat (mest för mig själv) att jag var kapabel. Är det inte underligt hur våra beteenden ter sig? Ärligt så behövs ju massor av bakgrundsfakta innan vi kan förstå oss på varandra. Klart det blir mycket missförstånd överallt. Så vart vill jag komma med detta inte helt logiska resonemang? Jo till att det verkligen berikar mig när jag tar mig an något stort, nytt och riskabelt. Som en ny bekantskap, ett nytt jobb eller en insikt. Låt oss alla göra ett tappert försök att med öppet sinne ta oss an något nytt! Ikväll tar jag mig an följande:

Då och då dyker ett ord upp som påminner om en person eller en tid i ens liv. Eller så blir det som idag när jag och Alicia läste hennes nya bok. Ordet TRIND ramlade på mig. Inte så att det var nostalgiskt utan löjligt träffande. På jobbet idag har allt kretsat runt den brand som pågått. Barnen har varit väldigt frågande. Jag har haft få svar men tror ändå det fyllt en viktig funktion att bara få prata och lyssna. Skrämmande med eld. I ett så litet samhälle som Ekedalen känner ju de flesta till varandra och det blir lätt spekulation. Hoppas innerligt att allt ordnar sig för den drabbade familjen. Själv haltar jag efter gårdagens utplaning på Ringleden... Barnen tycker att min plåster är fina! Tackar!!! :-) Ärligt så borde jag göra färdigt skoluppgifter men jag saknar fullständigt viljan. Jag vill fortsätta läsa min "för nöjes" bok. Blir till att hitta bästa lösningen och göra lite av båda. Ingen kompromiss för det gillar ju inte jag. Utan största möjliga mängd lycka...

Lille killen, du fixar medicineringen själv numera! Att få svårt med andningen är inget kul. Minns mina egna sjukhusbesök som liten. Ofta nattetid. Men inte denna gång. Bättre att förekomma än att förekommas!

Så fort livet svänger. Inget allvarligt men ändå. Kom hem från jobbet supersugen på att gå ut på promenad. Tar Noel i vagnen och med raska steg gav jag mig iväg. Gått ett par hundra meter och så händer det! Trampar på något, tittar ner och hinner tänka aj som faaaan innan jag stöp i backen. Fastnade i en järnring, den slog upp när jag trampade på den, jag fick in bägge fötterna och den fällde krokben på mig. Drog i asfalten så det tjongade om det! Mitt på ringleden... Ja ja. Inget brutet. Skrapad hand och knä. For upp fort som sjutton! Haltade hem och skrubbade rent skrapsåren. Tröståt upp barnens chips... Ja nä men då så, bara att bita ihop och försöka igen. Men inte förrän plåstren hjälpt. Så behöver mitt ego läka efter denna vurpa.

Hävdar återigen att kompromisser är inte till nytta. Största mängd lycka åt största mängd människor! Det är ett motto jag burit med mig väldigt länge. Önskar att jag ibland sket i vilket och gick enbart på min egen vilja men så är jag ju skapad/lärd. Att få med så många jag förmår, att få så få emot som möjligt. Det är mitt mål. Det krävs en sju sörens medlare emellanåt. Jag är ibland både vänd ut och in och slagen knut på. Det är min uppgift. Både yrkesmässigt och privat. Jag lever relationsinriktat och medlen helgar inte målen i min tillvaro. Att se, höra, uppmärksamma och bekräft det är vad jag är bra på. Det är mina gåvor. Tack Gud för det! Gött att få betalt och kalla det arbetstid.

Det behövs för att rucka ett självförtroende. Iaf om det är mitt och det handlar om sångröst. En småsak för andra blev övermäktigt för mig. Men nu ska det byggas nytt igen. Upp med gardet och sjung! Fått lite pepp. Behövde jag verkligen. Jag sjunger på arbetstid och vill inte skämmas och vara blyg. Privatlektion med Gergana gjorde mig gott. Fem minuter på trottoaren utan för kyrkan kl 21.30. Hörde någon undrade de nog stilla varför någon sjöng sin kvällsbön... Jag sjöng Gud som haver på Blinka lilla stjärna melodin! Lagom nivå att starta på! Annat jag startat igen är date med Paolo. Går fint, vi ses nästan varje dag. Han gör mig öm där bak och insidan av mina lår är medtagna... Trött, svettig och nöjd!

På helgaktiviteter. Vi har att göra. Lite bjudningar, tvätt, inköp och cykelmontering och helgen är över. Maria, Mikael och dottern fick lite fredagsfika. Sen Fredagsmys med Sandra och en av hennes söner. Så enkelt och så trevligt. Alicia lånade vi ut till Tranemossen. Lördagen startade med klädbytardag och sedan våffelgräddning med Sandra och båda sönerna. När vi fått hem Alicia var det Noras tur att sova över på Villagatan. Söndagen blev en dag ägnad åt mek. Cykelmek! Åh så härligt när barnen börjar cykla omkring igen. Fullt med lekande barn och tvätten på tork ute! Rundade av helgen med kvällsmat ihop med Janzon-Karlsson. Spagetti & köttfärssås var beställt. Tur att det fanns en påse cornfärs i frysen så Ida också blev mätt! Att ha ett hem betyder för mig någonstans att bo där jag kan ta emot gäster. Annars hade detta stället inte varit mer än ett hus... Nu är det lugnet som råder i vårt hem. Niklas hålls med något nere, flickorna sover i sina sängar och det var meningen att j

Eftersom jag i år fyller 40 år erbjöds jag en hälsoundersökning. Vi som är kommunanställda får detta via Kinnekullehälsan. Vilken helt underbar människa det arbetar där. Jag blev godkänd. För mitt välbefinnande i längden finns det lite att jobba med dock. Jag är för rund på mitten. No shit Jag är trött. Det har varit aktiviteter från tidig morgon till kväll varje dag denna vecka. I morgon blir det lite lugnare. Lönesamtal, ärenden, besök på återvinningen och plugga är planerat. Så fredagsfika så klart! Önskar att jag snart får ett sms från Anton. Vet inte om de är framme än.

Äntligen! Han är här igen. Hemma! Sällan blir det tre småbarna så glad som när Anton kommer hem. Idag, efter att varit borta ett par veckor fick vi alla totalt glädjefnatt. Som vi kramar och pussar honom! Men underbart är kort. Han reser i morgon igen. På torsdag flyger han till Beirut. Alla som känner mig vet att jag brukar nojja inför flighten... Och så den vanliga separationsångesten!!! Nå väl, han beräknas hem igen om någon vecka. Om allt går enligt plan. Må det gå enligt plan...snälla! Snart firas ortodoxa påsken och kriget pågår för fullt i Syrien. Synd att säga att läget är stabilt i regionen men allt är ju relativt. Det bombas ju inte i Beirut... Så till kvällens läsning. Hujjeda mig! På't igen!

Tänker på de gånger då jag känt motgång. Så känslan när det vänder. För än så länge har det alltid gjort det. Funnits tillfällen då jag fått kämpa lite mer och lite längre men förr eller senare står jag på andra sidan kampen. I själva vändningen finns otrolig kraft att hämta. Om man nu tror att ödet eller böner hjälpt till spelar kanske mindre roll. Kanske är det endast upp till varje individ och dennes personliga utveckling att gå segrande ur mörker. Jag vet ärligt inte men jag tror. Denna tid på året blir det så tydligt. Vi går ur döden in i livet. Oftast är det ju inte bokstavligt utan mer att naturen, ljuset och förhoppningar väcks till liv igen. Allt detta får vi genom påsken! Livets högtid!!!