En rödtotts bekännelser

Igår fanns möjligheten att fira Baltaksmässan. En gudstjänst som jag verkligen uppskattar. Blev tillfrågad (i sista minuten) om jag kunde vara med och dela ut nattvarden. Men så klart jag ville. Det kändes helt plötsligt vansinnigt stort och mitt hjärta rusade. Mina händer var skakiga och kallsvettiga. Kände mig blyg... Intimt på nått vis. Vågar jag mig på det... Att kalla det heligt? Idag väntar spännande resa. Pastoratets 6-7 åringar står på tur för att få ge sig iväg. Vi ska till Borås. Till ett ställe som heter Navet. Jag har aldrig varit där så det ska bli kul. I lördags firade vi käraste Anna då hon fyllt 40. Vi åkte hem ganska tidigt för Noel somnade. Strax efter vi åkt började livemusiken. Har sett ett klipp på fb när Anna sjunger TNT... Shiit, det den tjejen gör definierar ordet pangbrud! Helt underbart.  Bildenhar något av barnen tagit med nån konstig funktion... Men tycker faktiskt den ger ett bra perspektiv. Uppåt liksom, vad som än händer, så ska strävan vara uppåt. 😉

Hrmm, hrmm, dags igen. Bekännelsetid! Läste på min älskade Fias blogg för ett par dagar sen om konsten att ta emot kritik. Jo jo, låt oss säga att där har jag lite att jobba på. Har i hela mitt yrkesverksamma liv använt mig själv som arbetsredskap. Serviceyrken så långt bak jag förmår tänka. Tror också att jag är skapad för att tjäna. Jag är bra på det. Fyller en sjukt viktig del av min självbild. Så när det kommer till att bli kritiserad... I jobbet, då brister min proffsighet värre än rättssäkerheten för flyktingar. Jag faller ihop som ett kort hus när Gudrun drog fram. Förbaskat fånigt! Men så blir det. Hela min självsäkerhet, som ju bygger på beröm, kollapsar. Så ooooltroligt juvenilt och opassande. Faktum är att jag varit i svajning ett litet tag. Krävs inte många minuter av känslostorm innan jag jobbat upp diverse symtom på galenskap!!! Denna info, om mitt känslotillstånd sprider jag som en löpeld. Kan ju inte sluta prata om mig själv. Vilket leder till att jag såklart irriterar

Dags att verkligen ta tag i vårt badrumsprojekt. Vi har kommit en liten bit. Så många beslut. Så liten yta. Vi har bestämt oss för att inte riva väggen och bygga större. Finns liksom inte kraft för något sådant. Nu fixar vi till det estetiskt. Har inte gett upp min dröm om ett spabadrum i källaren men det ligger långt fram i tidsplanen. Nu ska det köpas nytt badkar, handfat, toastolen och en handukstork. Jag surfar runt för att hitta det jag söker. Går ju att köpa och få hemlevererat det mesta. Så tillkommer alla saker som blandare, lampor, speglar hyllor... Oj oj! Vi får väl se vart det slutar. 

Dyk! Inget att tveka på! Det är ju fredag. Klart jag satsar allt jag har och skuttar ut i världen med mitt allra bredaste leende. Dagen som väntar kommer att fyllas med kul umgänge då jag jobbar på Öppet hus på fm. Och avslutar med ett kvällspass med Seniorgruppen i Ekedalen. Toppjobb! Delad tur så där emellan hunner jag umgås med mina egna ungar en stund. Då passar vi på att fredagsfika.  Bilden avslöjar att jag inte kommit så långt än denna morgon! Kunde varit min frisyr men får ge den spretiga blomman bakom mitt huvud den cred den förtjänar. Otroligt att den fortfarande är grön. Jag kan inte säga att jag skämmer bort den. 

Så många sätt man kan se saker på. Olika perspektiv, olika vinklingar. Ibland sätts fokus på något oväntat och en spotlight tänds rakt in i en mörk vrå. Oj, dit hade vi kanske inte tänkt att gå... Alla vägar ska ju bära till Rom, så sägs det ju... Antar att vägen är snirklig och man passerar många trånga passager och ruff terräng innan man äntligen bländas av Roms storhet... 

Det är sånna tider... Hör lite från olika håll om om diverse kryp. Löss, mask och skabb... Låt mig säga att det börjar krypa lite överallt på mig när vi talat om dessa åkommor! Jag har ingen hysterisk fobi. Men ärligt så är jag arbetsskygg och sanering av hem och kropp är jobbigt. Vi avvaktar och ser om någon av de ungar jag fött kommer kliandes snart... 

Många gånger har Niklas och jag stått ute i regn och blåst, desperat kämpandes med ett plaskvått partytält. Vi har en tendens att bli förekomna av vädret. Det var ju så fint igår!?! På hösten kan vädret växla från brittsommar till iskyla över natt. Där står vi då med sex meter långa plastväggar och ett gigantiskt tak som ska torkas, vikas ihop och förvaras i det redan överfulla garaget. Men hepp, inte i år! Garaget röjdes i somras och min plan är att paketera ett torrt tält i kartonger... Nå väl, där är vi i te. Men en plan känns som ett steg i motsatt riktning från tidigare års spektakel. Passar på och njuter fredagsfikat i det älskade tältet innan det är dags att förekomma vädrets makter.

En rödtotts bekännelser. Så kallar jag ju denna blogg. Och nu är det dags att leva upp till det. Dags att bekänna synd!  Jag har så många fel och brister. Medveten om mycket av mitt dåliga beteende. Säker på att mer kommer att göra sig synligt. Ingen är fri från synd så där i står jag bland medbrottslingar. Men det finns vissa saker jag gör som får mig att kräla som en mask inombords. Jag vinklar info. För vidare saker i ett förvrängt tillstånd. Far med osanning. Jag är en skitpratare helt enkelt! Att sätta ord på skammen är för mig ett sätt att få distans. Se på beteendet och inse skadorna som blir. Där kan jag stå! Med byxorna nere. Böna och be om förlåtelse. Inse mina tillkortakommanden. Ärligt be om en ny chans. Göra det rätta, börja om, inte falla dit igen. Det är målet. Fullt på det klara med att jag är dömd att misslyckas, för att återigen behöva skämmas. Så är det men det stoppar mig inte från att göra ett innerligt försök att bryta denna fula ovana.  Lång jobbdag avslutades me

Varit på läger. Pastoratet har haft Juniorläger. Roligt! Intensivt, tröttsamt, utmanande och lärorikt. Det gick fort detta dygn. En natt i sovsäck på madrass på golvet är överkomligt men ärligt så är jag lite skruttig och det är rätt plågsamt. Men umgänget med barnen och arbetskamraterna gör att det är helt ok att dubbelmedicinera bort det värsta. Intalar mig själv att jag inte är så trött för nu är det dags att ta emot familjen Öhgren med sardisk gäst. Niklas har fixat mat och vinet står redo. Blir en trevlig avslutning på helgen. 

Ibland borde jag väga mina ord inte på guldvåg utan på partikelvåg. Jag använder uttryck som är olämpliga. Jag lägger vikt vid andras val av ord och ton och kommenterar det. Trampar på tår som efter många år i trång miljö blivit ömma. Svär och tappar tålamodet. Är känslosam och allt för lite saklig. Finns det en kurs att gå för oss med slintande tungor? 

Min telefon ballade ur...  Ha ha ha! Så här kan det gå när jag är bestämd. Publicera till vilket pris!