En rödtotts bekännelser

Återigen detta glädjens ämne, kvinnobröst! Åh så roligt att se ett par pigga liljekullar och hujeda mig så trist och se ett par ledsna tuttar i en kass bh. Nakna bröst intresserar mig knappast. Näe det är en glad urringning som roar mig. Idag har våra stackars bystar både piffats och puffats. Vi ska ha Oktoberfest på jobbet och vi inspireras av dessa damer:  Ha ha ha! Jag svimmar av syrebristen, som vi har skrattat på jobbet idag!  Nu har vi kramats hej då med Anton. Vi fick en extra dag ihop vilket var perfekt. Han har tagit hand om sjuk lillasyster i två dagar så Niklas och jag har kunnat jobba. Tacknämligt!  De är intensiva, småsyskonen! Han är tålmodig och glad över att vara med dem. Det är en lyx att ha haft honom hemma, vilken hjälp. Märks att han är en vuxen person nu som inser att man hjälps åt. Så här ledsen var han att lämna sin mamma:  Näääeee, det var visst inte för att jag tog en närbild med blixt! Han sörjer!!! 

Vi har varit hela familjen denna helgen. Anton har varit här. Känner man mig vet man att jag har svår separationsångest då han inte är i min närhet. Vad det beror på har jag ägnat många timmar åt, både på min egen kammare och i terapisamtal. Ångesten är på intet sätt mindre nu än den var då han var liten men jag har ett annat sätt att hantera den på numera. Att detta skulle vara onormalt och till och med sjukligt har jag fått höra från diverse håll. Jaaa, vad ska jag svara på det? Det finns många svar men de är alla oväsentliga, faktum kvarstår, mitt psyke krackelerar när mitt barn och jag är separerade! Som jag ser det (efter år av bearbetning) är det inte konstigare än att vissa lider av dödsångest, andra av svår spindelfobi eller obefogad rädsla för sjukdomar. Det är något som triggar igång en känsla av skräck, panik, ilska och total vilsenhet... Att han är vuxen och jobbar på annan ort, tycker en del förståsigpåare borde få mig att inse att det inte är någon idé att ha ångest. Näe,

Kalas i min familj är lika med ringningar i öronen och sockerchock. Så jäkla högljudda vi kan bli! 15 personer i varierande storlekar och åldrar... Inte nödvändigtvis så att de två parametrarna följer varandra åt, alltså att den äldste är den störste... Äsch nog om det! Anton har sedan länge bojkottat dessa tillställningar. Han hänger på sitt rum mestadels, Niklas skulle vilja göra detsamma men då skulle jag tjura. För även om det blir lätt hysterisk stämning och de med hörselnedsättningar sitter som i egen bubbla då deras hörapparater förmodligen slagits ut av allt hojande, tycker jag att det är ganska trevligt att träffas.  Lite förvirrad. Ibland är det konstigt att hamna i centrum.... Tänd på fyrverkeriet!  Oj, både Noel och hans farfar ser förvånat på medan den ena sprakaren höll på extra länge.  Det har varit en fullspäckad dag som började med klädbyteri, besök på stan för diverse inköp, kalas, barnens kompisar hit och dit, en sjuk Nora med dryg 40 graders feber och konstnatta för

Såg ett bra program på tv nyss om jakten på vår tid. Var tar den vägen? Den klassiska frågan. Jag sover många timmar per dygn, tack och lov, men det klart jag ibland undrar var övriga timmar försvann. Det handlar nog i grund och botten om att bli medveten om vad jag gör och inte gör på en dag. Eller för all del under en längre period. Att vara i det där jädra nuet... Och att skapa sig zoner både fysiska och tidsmässiga där det ska vara fritt från vissa saker. Jag har provat det. Att t.ex. ha ett teknikfritt sovrum och mobilfria tider. Är ju som bekant helt kass på att hålla mig till sånt jag kommer överens om med mig själv. Alla typer av restriktioner i min tillvaro ifrågasätts... Jag kan inte förmå mig leva med indragningar av något slag. Jag har en auktoritetsintolerans... Även om det är mina egna regler så bara de måste tänjas. Eller iaf stötas och blötas. Allt som oftast kommer jag fram till att det är vääääldigt onödigt att binda mig vid löften eller falla för hot. Jag är rätt tål

Jag har svårt att greppa tid. Säkert någon släng av syndrom eller kanske bara ren vimsighet. Fem år... Vad hinner hända på den tiden? Allt och inget! Beroende på var i livet man befinner sig antar jag. Från nyfödd till att fylla hel hand är ju en enorm skillnad. Att fylla 74 eller 79, nja det kanske inte är så stor skillnad. Eller så är det som om två oceaner av tid passerat. Den som lever lär bli varse. Hur som helst har vi uppmärksammat Noels fem års dag idag. Väldigt blygsamt dock. Inget kalas idag. Han har varit ledig från förskolan. Hemmadag med sin pappa. De gick till förskolan och bjöd på glass på fm även om han var ledig. Det var uppskattat. Ibland är det enklaste bäst. Jag har jobbat hela dagen men det var mysigt att komma hem till honom och se honom leka med sina presenter. 

Födslovärkar utan dess like! För fem år sedan stod jag i duschen på förlossning. Att det skulle bli tufft hade jag redan insett men vilken tur att jag inte visste HUR tufft. Han var en rejäl bäbis på dryga 4,6 kg och 55 cm. I natt runt tre tiden fyller han fem år.  Jag frossar i Noel-bilder! 

För ett litet tag sedan sa min chef till mig att jag KAN INTE vara med överallt. Jag nickade och svarade att det vet jag... Meeeen bara detta också, bönar och ber jag. Snälla!!! Ärligt, jag är urkass på att begränsa mig. Jag har ett så varierat jobb och det finns hur mycket kul sysslor, grupper, uppdrag och utbildningar som helst. Jag vet att det är att bränna sitt ljus i båda ändar... Sånt där får jag höra hela tiden. Men jag blir så glad av alla dessa möten med roliga människor och alla uppgifter som får mig att utvecklas. Klart det krävs vila för att tillgodo göra mig allt också. Jag var bättre på att göra inget förr. Nu blir det lätt att jag funderar på jobb även när jag inte borde. Ska fortsätta öva på det. Fast det vet ju de flesta... Nyhetens behag mattas ganska fort. Antar att jag hittar ett lagom tempo. Helt ärligt, ett tempo som andra anser som lämpligt för min del... Jag är fortfarande inne på att göra så mycket roligt som möjligt! 

Tända ljus och ta helgfrukost i lugn och ro!  Igår var barnen, iaf de två yngsta, på Lördagsträffen. Det var utflykt till Datetorps prästgård. Åh vilken härlig plats. Massor av djur och en lekplats. Ungarna var överlyckliga! Jag erkänner att jag blev riktigt sugen på att skaffa kanon igen. De hade fantastiskt söta ungar...  Så fram till stan och lyssna på Svenska kyrkans barnkörer som sjöng Astrid Lindgren sånger i tältet. Supermysigt!  Jag hann även in i en av mina mer välbesökta butiker, Pynt o sånt. Fyndade mig ett par nya doftljus, sånna som sprakar. Blir extra mysigt på hösten.  Idag har jag jobbat. Vi har fått en ny präst i mitt lilla arbetslag vilket är kul. Det var dags att officiellt välkomna honom i dagens gudstjänst. Jag hade ansvaret för söndagsskolan. Det är riktigt roligt arbete. Att få fundera ut en allternativpredikan. Ta söndagens tema, "enhet i Kristus" och göra det förståeligt för barnen. Antar att när både barnen och jag fattat vad temat handlar om och vi

Inte mycket i livet är gratis. Definitivt inte det liv som vi kallar välfärd. Så vad är saker och ting värda? Den här hänger på en vägg på jobbet:  Intressant läsning! Som jag önskar att alla fick lite bättre kolla på vad som är dyrt eller inte. Människor är dyrbara, en skatt  värda att tas väl omhand.  Idag tog jag hand om mina döttrar. Vi tog en överraskningsfika på nya stället i stan Min vecka har varit intensiv och helgen är också ganska späckad. Så blir det ibland. Tid är också dyrbar. Att få ut det bästa inte alltid det mesta av sin tid är en spännande utmaning. Jag ska göra tidig kväll med barnen. Ärligt känns det som ren lyx att krypa ner i sängen med en bra bok, korsord eller en tidning.  Niklas är på aw med polare. Den stunden är guldkant på tillvaron.  Man får så rolig blick när inte armarna räcker till vid den lätt pinsamma selfien... 

Knepigt, flera veckor har jag känt mig orkeslös. Men igår kväll bestämde jag mig för att vända på den tungrodda skuttan. Jag hoppade upp på spinningcykeln och trampade en halvtimme i hyfsat tempo. Sov sen lite knackigt som jag brukar efter att ha tränat på kvällen. Trots det vaknade jag med en känsla av att jag bytt kurs. Jag är på raksträckan igen. Megakrönet är nått för denna gång. Ibland utan någon särskild anledning blir det backigt i min tillvaro. Men numera verkar jag med ren viljestyrka och insikt kunna plana ut. Då handlar det inte om några livskriser utan bara formsvackor tack och lov! Idag har jag hunnit med massor. Tränat på gymmet som kontaktperson, kört ett antal maskiner tvätt, bakat, lagat enligt barnen,god kycklinggryta och jobbat. Ikväll bestämde jag mig för att såga av grenar i våra träd. Lite trädfrisering... Nu är läxor gjorda och alla har krupit ner i ren bäddade sängar. Milde tid, har denna dag innehållit alla de där timmarna jag i veckor letat efter? Låt oss se h

Besökt familjen Eriksson/Jansson på västkusten. Lyxigt att ha möjligheten, det är inte bara och bara att husera oss alla!  Musslor behövs om det ska bli någon krabbfångst...  Osminkad med håret i slarvig fläta, så skönt att bara vara! Noel och polarn Mikael!  Alicia demonstrera storleken på krabban! Noel: -mamma, jag har fångat giganormus! 

Att jag är en social kameleont är ju ingen nyhet. Jag kan dock känna att mina spröt blivit mindre känsliga. Allt oftare säger jag saker som kan uppfattas både klumpiga och till och med plumpa. Om det är för att jag numera oftare befinner mig i för mig tidigare ganska okända miljöer eller om jag helt enkelt tappat stinget... Oavsett är jag rejält högljudd, uppmärksamhetstörstande och frispråkig då det är Lc-kväll. Oberoende av vinintag eller ej. Ja... Nån ska väl vara pajas.  Lika otydlig som bilden är var månen tydlig ikväll. Häftig! 

Blev så tydligt idag. Vi har alla något skört i oss. Det finns människor i närheten som alltid framstår som trygga och stabila. Men trots det kan vi ju alla drabbas av sjukdom. Om den är fysisk eller psykisk är utan betydelse. När vi bryts ner av ohälsa kommer både vårt allra sköraste men också det allra starkaste fram. Stilla bön om återhämtning är på sin plats. Krya på sig!  I söndags firade vi föräldrarnas 40-åriga bröllopsdag. Ja det betyder att jag är en bastard! Född ett helt år före vigseln...  1974 års upplaga av Kristina och Rolf!  Söndagens!  Allt de önskade vara att få vara med barn och familjer. Inga presenter för övrigt... Också tydligt vad som betyder något. 

Efter en bra dag då jag känt att både jobb och familj fått sitt, avslutade jag på soffan i partytältet. Så himla mysigt nu när det blir mörkt och de kulörta lyktorna tänds. Tände ljus och värmelampan. Virade in mig i filtar och så fram med korsordstidningen. Vilken lycka då de svåra korsorden påbörjas...  Vi har en fullbokad helg framför oss. Barn ska på Lördagsträffen, det är Mångkulturkalaset på stan och matrally. Lördagskvällen är en kräftskiva inplanerad. På söndag ska vi fira mina föräldrar som då varit gifta med varandra i 40 år. De önskar sig inget mer än att vi ska samlas allihop och äta på restaurang. Det klart, vad ska de önska sig? Saker har de nog av och resor vill de noga planera själva. Lång tid tillsammans, 40 år. Undrar om Niklas och jag får det? Vi blev tillsammans -98. Varit ihop i 15 år. 25 år fram i tiden är svårt att sia om. Ärligt, vad vet vi om imorgon...  Det här känns så mycket vi, jag är tramsig och Niklas tillbakalutad...  Må Gud bevara oss och vi sköta våra

Jag är dålig på att sköta växter. Särskilt vid denna tid på året. Säsongen är över. Men idag möttes jag av levande (iaf halvlevande) växtlighet.  Lite dött men en tydligt levande! Än kan vi skörda! Som godisar, nästan... Eller nja... 

Så roligt att äntligen starta upp terminen. Men ärligt är jag alldeles matt. Många människor att förhålla mig till. Tar på krafterna att dra igång verksamheten igen. Hoppas nu innerligt att jag inte gjort en dundermiss som slår ihop åldrarna... Jag borde söka all fakta jag kan få fram angående valet. Eller inte angående valet utan de valbara kandidaterna. Det ramlar in både sms och uppmaningar på Facebook att rösta på den eller den... Jag ids inte just nu. Tänker slöläsa en tidning tills jag somnar.