En rödtotts bekännelser

Varit på fortbildningsdag i Skara. Otroligt bra. Är som barnen brukar bli nät de fått för många nya intryck; övertrött! Min förkylning gör sig påmind men den trycks bort för i morgon gäller det att hålla ihop. Då är det finjobb på gång. Tidaholms pastorat ansvarar för barnens del av den stora jubileumsmässan. Det som brukar kallas söndagsskola men som i morgon naturligtvis blir lördagsskolan. Temat är fest och tillsammans. Vi har fått ihop ett bra koncept hoppas vi. Undra sa flundra, kommer det 20 eller 120 barn? Ingen som vet. Improvisation, flexibilitet och glädje måste vara våra ledord. Jag ser fram emot detta!!!    Fantastisk man! Biskop Tomas från Egypten. Vilken visdom!!! Satt 28 år i fängelse för mord hon ej begått, vilken kvinna hon är Annika!

Idag var det helt fantastiskt ute. Ljuvlig sensommar dag. När jag slutat jobbet hämtade jag barnen och vi tog cyklarna till Turbinhusön. Varje gång jag är där tänker jag att vi borde gå dit oftare. Blir kanske fyra fem gånger per sommar. Idag festade vi till det med en sockerkick av gigantosarius storleken. Glass, bullar, kakor och dricka. Galet men ibland är det roligt att göra något tokigt.  Roligt nu när alla tre kan cykla! Noel trampar frenetiskt vilket allt gör att jag blir nojig att han ska falla. Skrubbsår är illa... Jag är fånig, jag vet!  Vi var inte själva även om det ser ut så här.  Knasminer!  Blev lite vemodig när vi cyklade hem. En sommar går fort och känslan av att den enklaste årstiden snart är över dök upp. Onödigt att ens tänka så. Bara att omfamna hösten och allt fint ute i naturen. Livet rullar ju på, årstid efter årstid. 

Det har varit höstvibbar i evigheter känns det som. Måste påminna mig om att det fortfarande är sommar. Men så återvände lite värme idag. Härligt! Vädret är som vädret är. Men jag ska ärligt säga att jag önskar lite uppehåll i regnandet nu.  Idag har jag jobbat hemifrån. Haft möten inbokat hela dagen. Alla gick att genomföras hos mig. Mycket bra lösning eftersom Nora fått feber och varit hemma från skolan. I morgon är mormor barnvakt på fm och jag kan jobba hemifrån resten av dagen. Terminen har knappt hunnit starta förrän hon blir krasslig. Lillstumpan min.  Tog fem minuter i solen på trappan för en stund sen. Skönt att samla ihop tankarna och släppa jobbet innan jag hämtade hem Noel. Glad som en lärka berättade han för mig att vi skulle skynda oss hem. Han ska bygga en raket. Tänker åka ut i rymden. Ska bara gå på cirkusen först... Sa till honom att han kanske kan få bli skjuten ur en kanon. Men näe, det lät dumt. Bättre att bygga en raket!  Nu sitter jag ensam i partytältet och kraf

Känner ibland hur jag börjar kippa efter luft. Mer mentalt än fysiskt. När det börjar dunka inne i huvudet och trycket känns enormt. Då djupandning ner i buken är så långt ifrån verkligheten jag kan komma. Hamnar där då och då... Olika ting försätter mig i denna löjligt obehagliga känsla. Ibland går det inte ens att säkerställa vad det är jag tjostar över. Hände förut... Utan anledning är väl fel att säga men det var inget som direkt hände. Jag fick bara känslan av att det är jäkligt mycket nu! Jag har ju lyxen att jobba kortdagar. Problemet med det är att jag inte hinner färdigt med det jag planerar på jobbtid utan grunnar på massor när jag kommer hem. Totalförbud på den! Vilket sketet lyxproblem att ha. Men faktum är att det är många som uttrycker att de upplever det som om tiden just nu inte räcker till. Har vi drabbats av nytändningshets? Vi rivstartar igång efter semestern och upptäcker till vårt stora förtret att orken inte räcker till... För dygnet har ju inte färre timmar men o

Det är lite tidigt på året för höstmys. Men om vi bortser från kalendern infinner sig riktig kura skymnings känslan. Mysbyxor, raggsockor, tända ljus och längtan efter långkok.  Idag har jag spunnit för första gången på säkert två veckor. Inte haft någon ork, lust eller motivation efter min förkylning. Men nu kändes det riktigt kul igen. Knappt en halvtimmes trampande och så lite yoga på det. Så himla bra. Enkel träning som faktiskt blir av.  På tal om trampa. Noel och jag gav oss ut på en cykeltur. Han älskar att cykla. Nu är han liiiite väl modig dock. Inte så att jag förväntar mig något trafikvett men en aning försiktighet vore på sin plats. Knappt tre kilometer blev det. Han jobbar på bra! När vi nästan var hemma började det regna igen. Då ökade han farten. Ärligt, regnet gjorde varken till eller från vad gäller väta! Han hade cyklat genom varenda pöl, och var redan dyngsur!!! 

Inte som psykbryt! Bara lätt panik då stressen rusade genom kroppen. Sekunderna innan jag samlade ihop mig och insåg att det blir väl. Det är tokjobbigt att inse, trots att jag har planerat, gått på möten och skrivit listor så svek minnet mig. Kanske har jag haft väldigt mycket och väldigt många som pockar på uppmärksamheten... Visst är det så dessa intensiva förberedelse veckorna. Men med lite hjälp från arbetskamraterna och med bestämd vilja löste sig allt. Det var ingen stor sak. Ett inköp som jag glömt, men hade jag inte kommit på det så hade jag verkligen fått skämmas. Ibland är det småsaker som stressar upp mig. När jag tappar greppet liksom. När jag vet att jag var på väg mot pinsamheter. Då jag hade känt mig kass. Rackarns, jag skulle ju inte hamna i duktighetsfällan. När jag kom hem från jobbet tog jag mig en styrketår!  Kaffe med smak och massor av mjölk så en macka med mycket smör. Tröst!!!  Så scrollade jag genom Ig och fann honom! 

Ibland är det verkligen de enklaste ting som gör att jag känner mig glad. Det sägs ju att den som har bröd är rik. Idag kändes det precis så. Efter jobbet bakade jag, först var barnen med men efter en stund tröttnade de. Bröd till ikväll och frukost i morgon. Lyxigt att låta riktigt smör smälta på nybakat bröd.  Glad ända fram till jäsning. -Tråkigt att vänta!!!  Jo det kan man tycka eller så använder man tiden till att göra muffins. Vi ska få fikabesök i morgon och vill gärna bjuda på något gott. Chokladmuffins med schweizernöt i. Lite grädde till dem tror jag blir alldeles perfekt.  Jag är fortfarande i mjukstart efter semestern. Jobbat drygt två veckor. Men att sluta kl 15 är väldigt skönt. Bakat, tvättat och småstädat i lugn och ro. Jag är överlag glad och nöjd. Allt rullar på både med jobb och privatliv. Barnen känns trygga i skolan och de är förväntansfulla inför höstterminen. Det är jag också! Nya arbetskamrater och nya barngrupper gör att allt känns spännande. Allt på jobbet kä

Det finns vissa saker eller beteenden som jag gör mitt bästa för att dölja. Att jag tjuväter godis på veckan, det vill jag verkligen inte visa barnen, vi försöker hålla lördagsgodis. Eller att jag har sjukt dålig koll på vissa samhällsfrågor. Känns omoget och särskilt inför generationen över håller jag masken. Att jag släpper väder, nähädu inte jag inte, i alla fall inte så Niklas vet om det. Har skyllt på både katt och barn för att slippa kännas vid diverse odörer. Fisa inför barnen däremot är lite roligt, de blir så förvånade... Så vart vill jag komma med detta? Eller kanske ska frågan vara var jag vill komma... Lärde mig utav en stuttonåring den grammatiskt rätta formuleringen förra veckan men ärligt la jag inte det på minnet. Det har att göra med att man ska kunna svara DIT på frågan... Nå väl, hur som helst, varför denna önskan om att låta vissa saker förbli dolda? Och då bara dolda för vissa. Shit, vilken ordlek detta utvecklades till. Jo, så klart för att jag tror att personen j

Under sommaren bestämde jag mig för att sluta med min receptbelagda medicin. Den har vissa bieffekter. Som förhöjd risk för kardiovaskulära bekymmer. Doktorn försöker förmana men jag har haft svårt att se hur jag skulle klara mig utan. Nåväl, sommaren är bästa tiden att försöka. Jag har inte ätit rött kött sedan i maj och jag har tränat måttligt. Litet, nästintill obefintligt alkoholintag och lite koffein. Så bra förutsättningar som möjligt. På en dryg månads tid har jag blivit riktigt skruttig. Så jobbigt att inse. Jag utan medicin är väldigt stel med smärtor i de flesta större leder. Jag blev halt, kunde inte öppna käken ordentligt och sov dåligt. Inget att tveka på, påbörjat medicinering igen. På bara en vecka är jag i ok skick igen. Jag kommer aldrig bli bra men jag kan iaf må ok! Allt har sitt pris och jag får leva så "rent" jag bara kan för att göra mitt bästa för mina kärl och mitt hjärta. Vem vet, kanske dyker mirakelkuren upp?  Att ha många glädjeämnen i livet hjälpe

Jag är superbra på att softa. Det gör jag på en av sofforna i partytältet. Men så plötsligt far jag upp och hämtar en ren tvätt som ska hängas. Så plockar jag lite. Bakar bröd med Nora. Dammsuger en snabbis. Så softar jag med korsord en stund igen. Så ska de hämtas barn. Lagas mat och klippas gräs. Efter det finns det åter en lugn stund ute i soffan med tjejerna. Vi kollar in höstmodet och fixar med håret. Niklas fixar matpajer så vi ska ha matlådor till veckan. Dagen rullar på. Så skönt det har varit med ledig helg. Tror jag uppskattat dessa dagar mer än hela min sista semestervecka...  Det smids planer för vår hemmamiljö. Både inne och ute. Så brukar det vara för mig i augusti. Har jag ingen skola att starta upp behöver jag ett projekt. Blir galet rastlös. Det kryper i min själ. 

Trist men faktum. Jag har nått jobbigt virus. Fryser, stel i kroppen och ont i halsen. Käken är riktigt stel och jag kan inte öppna min mun ordentligt. Betyder ju att det inte blivit många lördagsgodisar idag... Min kropp gör ju så här när jag blir förkyld. Drar liksom ihop sig. Jag får värk i mina leder. Speciellt ryggen, knän, handleder och käken. Förr när jag åt kortison dubblade eller trippade jag dosen om jag kände mig sjuk. Men nu är det tuffare. Blir alltid lite skakig för jag minns ju tiden då jag alltid hade det så här. Fy så jobbigt det var. Jag brukar klara tre större leder som gör ont samtidigt men är det på fler ställen orkar jag inte riktigt och då slår det stora vedmodet till. Jag blir nedstämd. Ledsen och ibland rädd. Rädd för mina känslor också. Har en tendens att bli arg på allt och alla för att jag tycker synd om mig själv. Det är inte charmigt för fem öre! Tyvärr har jag dålig självkontroll då. Nu ska jag försöka fylla på antalet timmar jag spenderar sovandes för at

Jobbet rullar på. Det är en skön stämning. Alla är glada och vi stretar på liksom. Så hjälper det ju till att jag slutar 15. Cyklade i ösregn till förskolan för att hämta Noel. Han har i vår och sommar börjat cykla. Var i april som han helt utan förvarning bara trampade iväg på en cykel utan stödhjul. Nu går det som hejsan! Så hem från förskolan trampade vi. Hoppade in i bilen och for för att hämta tjejerna som tillbringat dagen med farföräldrarna.  Väl hemma så fick jag mig en släng av städmani. Händer sällan så det är bäst att grilla medans kolet är varmt eller hur det nu är man säger... Jag vet att det har med värme att göra, smida nått kanske...  Blev ett litet röj. Ska jag vara kalas här i morgon så lite städat skadar ju inte.  Så var det äntligen dags att åka till familjen Classon Lennéer. Det har vi sett fram emot. Skulle grilla men vädret gjorde att kycklingen tillagades i ugn. Lika fint det. Mat är viktigt men i det här fallet var sällskapet det viktigaste. Rolig när man kan h

Härligt att vara tillbaka på jobbet idag. Har en känsla av att jag i gråaste oktober kommer längta tillbaka till semesterns sol och lugn. Eller så är jag fullt upptagen med att glädjas åt nuet och har varken lust att tänka på så eller sen. Det är nämligen mitt mål. Att vara förnöjd i nuet. Nått att jobba med. Just nu är jag väldigt nöjd. Jag tar mina spinningpass på väldigt allvar och kämpar frenetiskt. Svetten forsar och då viskar jag tyst för mig själv; svett är fett som gråter! Det säger Paolo Roberto och då är det inte bara en sanning utan också en sjukt bra pepp!  Undrar vilken färg min frukostdrink kommer att ha i morgon? Blir mer och mer grönsaker och mindre frukt i den varje dag. Den har gått ifrån beige, grön och i morse grå-lila. Mer spenat och rödbeta... Tycker det är gott men det kan ju bero på äpplet, bananen och nektarinen som också ingår.  Är man vän med Svenska kyrkan Tidaholm på Fb kunde man idag se denna bild. Vi fann kräftan på backen och försiktigt petade jag på den

Igår gjorde vi planerna för idag. En tur upp på berget vid tio. Hem fixa lunch. Niklas har lite jobb och Alicia och jag bakning. Sen en lugn em då vi förbereder för i morgon. På berget kl 10 började det ösregna och åska. Fick springa till bilen och åka hem. Så kan det gå med planerna. Men vi är inte sämre än att vi tänkte om. Vi är ju inte gjorda av glass så runnit  bort i regnet hade vi inte gjort men vissa familjemedlemmar hanterar inte åska väl. Hem tog ett mellis och lite soffhäng till dess vädret klarnade upp. Så tillbaka till berget. Några km promenad och lite lyft av stock blev det innan vi nästan flöt bort av värmen. Ja ja, bättre än inget och vi gjorde det ihop.  Kära Alicia, klätt sig som om vi skulle frysa!  :-)  -Har jag blod i mitt huvud?  -Näe men snälla var försiktig!  Börjat dricka frukosten. Gillar det än så länge. Börjar försiktigt med mycket frukt. Idag hivade jag i babyspenat också. Gott!

Alicia fyller tio år på onsdag. Vi bakar lite redan nu. Klart man ska provsmaka.  Fått vår inspiration här ifrån. Men vi gör en rund i stället. Som en tårta.  Från tidningen Hembakat. I morgon blir det kolasnittar, korintkakor och muffinsen till cupcakes. Om vi får feeling... 

Funderar lite. Likadant varenda år vid denna tiden. Jag ifrågasätter typ allt. Hela min tillvaro. Inte min existens. Jag är fullt nöjd med att vara vid liv och andas. Men runt omkringet liksom. Hemmet för sig en lite kritisk blick, kroppen likaså. Jag rycker och drar i massor av mentala trådar. Ska jag hit eller dit? Eller stå still? Still? Det finns väl något indianskt uttryck om att man aldrig kan kliva ner i samma bäck,  så still kan man nog inte stå då livet flyter. Allt är som det ska. Jag känner väl igen mina känslor.  Hittade mina minsta så här i morse.  Att grunda mig i just livet hemma med familjen är urviktigt. Fast vi är alla redo att starta upp våra egna aktiviteter. Jobb, förskola och fritids är på gång. 

Vissa dagar bara blåser förbi. Inte idag. Har en känsla av att den varit väldigt lång. Inte på det braiga viset. Utan lite så där jobbig som sista mattelektionen på torsdag em var. Lång och lite orolig. Det är min sista semesterdag. Jo visst har jag helgen ledig men känslan av att semestern är över har infunnit sig. Och då är det liksom lika bra att komma igång med allt igen. Därför tror jag att en lätt obehagskänsla har förföljt mig under dagen. Ingen jobbångest, absolut inte, utan snarare så där att kom igen nu, nu är det dags! Precis som jag kände inför fredagar förr. Veckan gick mot sitt slut, det hade varit kul men nu var det dags att varva upp lite inför helgen. Mina helger förr bestod i att jag jobbade massor och festade hårt. Ha ha ha, ja det är inte samma sak som får mig att tagga till längre. Men det är samma önskan om att prestera. Jag blir orolig i sinnet av att vara slapp. Ja då menar jag mentalt slapp. I och för sig är det en jädra utmaning att hålla ungarna i den här fam