En rödtotts bekännelser

Vet inte för för vilket år i räkningen som vi firar midsommar på Pommern. Men tror att det är sjätte eller sjunde... Kanske åttonde. Det är fantastiskt roligt. Vi brukar vara mellan 20-30 personer. Barnen leker alla tillsammans oavsett ålder. I år var spannet mellan 2-14 år. Det är lättsam stämning alla känner sig som hemma och vi hjälps åt med maten och stången. Enligt tradition fixar mammorna fram maten och papporna och barnen går ut i hagen och klipper björk och blommor till stången. Gitarren är med och Mo står för musikinsatsen.  Stång pimpas.  Chill efter maten...  Idylliskt på alla vis...  Vi brukar träffas runt 12 och i kväll kände vi att när kl var 21 var vi redo att åka hem. Då vi ätit för tredje gången! Helt underbart sätt att fira in sommaren tillsammans med en massa sköna människor. 

Vissa stunder i livet blir mer tydliga än andra. Igår satt jag i vårt partytält och läste. Boken har jag blivit rekommenderad att läsa av min kompis Ulli. Hon har tjatat på mig att lösa den. Varenda gång det senaste året då jag känt mig nedstämd och varit ledsen har hon frågat on jag inte läst boken än... Som om den vore lösningen på min sorg. Jo jag har börjat läsa den men den är svår och jag orkade inte med. Så nu har den legat i ett halvår. Så kände jag att nu är det dags. Började om igen och verkligen försökte ta till mig vad som står. Läsningen och det lönesamtal jag hade i måndags ledde fram till att jag faktiskt tog ett riktigt beslut. Boken heter Krama din skugga och är skriven av Debbie Ford.  Jag hör berättas om livsavgörande beslut men att de kan komma till mig så snabbt och enkelt kunde jag inte tro. Det finns massor av saker jag gjort eller som har gjorts mot mig i mitt kiv som jag straffar mig själv för. Sånt som jag förtrycker och gömmer så gott det bara går. Så för att

Senaste veckan känns det som jag har jag vaknat i en ny säng nästan varje morgon. Med ny menar jag inte nyinköpt. Varit på läger första halvan av veckan och idag vaknar jag här i Fröjereds lägergård. Vi har haft årsmöte med Lc. Några var tappra och paddlade hit men jag kände att det räckte med paddlingen jag gjorde i måndags.  Sovsäck och våningssängar! Så mysigt. Jag trivs ju kollektivt, laga mat ihop, pynta bord och hjälpas åt. Nu sover alla fortfarande sött. Min kväll var slut 01.15 så jag är hyfsat pigg. Vaknar ju för det mesta samma tid oavsett när jag går och lägger mig. Så nu får jag klara mig på dryga fem timmars sömn. Det funkar men inte mindre än fem timmar, då tar det dagar innan jag känner mig ok igen. Är superkänslig med sömnen.  Tittut! Nu är det till att kraftsamla och jobba på med Öppet hus, Klubb Barnlyan (som är vår sommaraktivitet för barn mellan 8-11 år) och planeringen för Familjelägret som är i slutet av månaden. Hej hopp och så har juni strax gått. Stopp på beläg

Vi har varit lite bekymrade inför denna skolavslutning. Nora ska få ny lärare och klassen splittras. Noels bästis flyttar till Huddinge. Det har varit mycket oro och ledsna känslor. Att skiljas från viktiga människor är jobbigt men det är en del av de flestas liv. Sånt som faktiskt händer oss då och då. Sånt som vi får lära oss att hantera. Vi pratar om det och gråter då det känns tungt. Vi är en känslosam familj.  Dagen gick bra. Det var fina och roliga avslutningar i biblo. Fröknarna fick sina presenter och alla verkade nöjda. Vi samlade ihop flocken och gav oss av till Tranemossen. Två stor-familjer samlade. Timmarna flöt på och vips hade klockan blivit kväll. En helt fantastiskt rolig eftermiddag. Massor av god mat, härliga människor och meningsfulla samtal.  Ett par bästisar som efter två timmar av fixande var redo för skolavslutning... Hur ska det bli när de går ur nian!?! :) Hungriga, lite uppledsna och väldigt färdiga med fotandet! Hahaha... Ja tålamodet var inte på topp!  Det

Svårt att tänka mig min egen pension. Antar att vi alla kommer jobba på utan att se 65 som en gräns. Idag har vi avtackat två kollegor som nu väljer att sluta jobba. Vet att de båda kommer vara delaktiga i verksamheten även till hösten då de har svårt att bryta helt. Men nu i ett annat läge. Mer på egna villkor.  Vi åkte till Tvålfabriken i Hjo. Så mysigt litet ställe. Varit där en gång förut. Hur fint och gott det än doftat med alla tvålarna vet jag att det inte är någon idé att jag köper. Jag tycker att de alla luktar kräks när de används... Jag köpte annat istället. Bara en pytteliten tvålbit för att testa. Kanske, kanske att jag ändrat mig...  Mina inköp, olja, sojaljus, massagekaka, icke djurtestad barntandkräm och en minitvål.  Finns mycket fint!  Är så veckovill... Alltså, jag menar att jag inte har koll på vad det är för dag. Vet bara att min dag i morgon är fulltecknad. Så är det, mycket som ska avklaras. Gäller att hålla tungan rätt i mun och vara beredd på viss turbulens. 

Om en som jag gillar kalas är det ju toppen att ha fått fyra barn. Fyra av sex gillar verkligen att kalasa på sina födelsedagar. De andra två är mer av det modesta slaget och gillar att fira stillsamt. I morgon fyller barn nr tre två-siffrigt. Hon har räknat dagar sen länge. Lilleskruttan Nora Magdalena blir 10 år. Hon är född strax före 12 efter tre timmar på förlossningen. En enkel födsel gjorde att vi som trebarnsfamilj åt kvällsmat ihop samma kväll. Minns att det var massor av folk här när vi kom hem...  Mina ungar är väldigt olika varandra och hon är den känsligare. Så stark i sina åsikter och rättvisetänket är stort. Känslorna styr och livet är en bergochdalbana. Mamma säger att hon påminner om nån... Hahaha, ja jag känner igen mig själv i denna unge. Hon kom springande förut och gav mig en kram, den sista kramen som nio åring! Allt är viktigt och av betydelse...  

Det händer nån gång då och då att jag får respons på det jag skriver här. Så skedde idag. Det är en tydlig påminnelse om att jag borde ägna denna blog lite mer tid och kärlek. Den är så eftersatt. Jag skriver ju på mobilen sånglekar bilder är med min mobilkamera och jag lägger inte så stor vikt på designen. När jag läser döttrarnas favoritbloggar blir jag gruvligt varse om min egen torftighet... Nåväl, min blog speglar väldigt mycket den jag är och i ärlighetens namn är jag varken mer eller mindre intressant än detta.  Här är en del av min dag i bilder...  På väg till Ekedalen för att fira fantastiskt duktiga Lovisa som nu tagit studenten. Hon är en av de unga tjejer som jag mötte när jag ny på jobbet skulle ta mig an Varvs barnverksamhet. Det var i november 2012... Tiden har gått och nu är hon vuxen och jag blir så där sentimental som jag alltid blir då jag funderar runt tidens gång.  Kom hem igen efter en väldigt varm bilresa och bytte av mannen som skulle iväg på 50 års kalas. Uppva

Känner en mig vet en att jag ofta är skuldtyngd. Jag anklagar mig själv när saker går fel. Surar och straffar mig själv. Ältar som om jag skulle få en ny chans. Idag ledde jag andakten i vårt arbetslag i Kyrkans hus. Då handlade det om att säga förlåt, lita på att en är förlåten och leva i försoningen. Stora ord! Men när denna värme, solen, den ljumma vinden och fåglar som väcker mig i väldigt arla stund liksom bara övertygar mig om att det finns en enorm godhet i själva livet. I vårt varande, i vår existens så måste jag tro på undret, försoningen!  Lunch i lugn och ro...  Sen en muddring med ungarna.  Ute i vår trädgård. Där roboten gör ett enastående jobb med gräsmattan.  Det lilla prydnadspäronträdet frodas.  Så i min sannaste stund säger jag förlåt och tror på försoningens kraft! 

Idag har varit en bra dag då många viktiga beslut tagits. Jag vill gärna ta beslut och så är det bra med det. Inget velande fram och tillbaka. Kommer se lite annorlunda ut i vår vardag från och med nu. Till hösten blir det mer förändring om allt går enligt plan. Jag gillar ju inte när livet går i stå. Förnyelse är bra. Ramarna är de samma men motivet och innehållet ändras.  De minsta i familjen myser ihop. Noel är nyduschad efter ännu ett bra crossfit-pass. Jag, Niklas och Nora gav oss upp på berget. Joggade tre km och jag har fortfarande inte återfått normal ansiktsfärg!