En rödtotts bekännelser

Jag kommer inte få rent här hemma. Spelar ingen roll vad jag än försöker.jag har vetat det flera dagar. Enda möjligheten är att anlita någon som tar sig an dödsbon... Jag har hög tolerans för stök. Det är ingen nyhet att jag lätt kan ignorera en överfull diskbänk och i lugn och ro sätta mig och läsa en tidning vid köksbordet. Jag städar för att det finns ett skriande behov inte för att jag dyrkar ordning. Dock är min gräns passerad! Det säger en del om statusen här hemma. Vi hade inte blivit uttagna till skandaltv men en reprimand från ording&reda-polisen är nog att vänta. Att det blivit så här beror på många olika faktorer, lathet, plattläggning, övertid och prio barnen. Typ livet. Jag gnäller inte, jag bara konstaterar att det fortfarande är så svårt för mig att välja "det rätta". Antar att lustprincipen är rådande. Här samlas livet på köksbordet...

Långt ifrån alla väljer själva om och när de vill föda barn. För de flesta är det plikt och överlevnad som styr. Endast ett fåtal planerar graviditet. En del föder barn avlade genom våldtäkt, andra får barn med nära släktingar, och ibland finns flera potentiella fäder och faderskapstester görs. I alla dessa fall finns det en kvinna som är en blivande mor. Grattis på din Mors-dag! Mina fyra barn har alla varit välkomna men jag skulle ljuga om jag sa att de alla var planerade eller önskade från start. Jag har haft enkla förlossningar, fått välskapta barn och lever i social trygghet. Så unikt! Endast en liten del av jordens mammor kan säga detsamma. Gör mig olycklig men väldigt glad att tillhöra Lc 113 som skänkte pengar till Action Aid för att utbilda barnmorskor i Afganistan. Idag kan jag känna mig stolt över mina egna ungar, en tacksamhet för att ha fötts till dessa privilegier och samtidigt en otrolig ödmjukhet inför alla de kvinnor som varje dag sliter för sina barns överlevnad. Åter

På allvar, jag behöver en upplyftande injektion. Min arbetsmoral är det lite sisådär med. Nu är det fara att jag kommer till den insikten att en egen sandstrand är HELT ok som uteplats... Funkar, men är inte vad vi planerat. Skit i det, sällan blir livet som vi planerat. Klart vi kan ha ett hav av stenmjöl mitt utanför dörren. Nu har vi ju ändå ingen trapp där så går vi runt huset märks det inte ens... Åh, skrutt, jag skulle behöva piskas på som de stackars pyramidbyggarna för att slutföra denna altan och trapp. Kanske det var vinet som talade, inte vill jag få pisk. Men vansinnigt mycket beröm och pepp. Så ska det nog bli både plattor och en trapp. Ja då, inget tvekande här nu. På't igen! Ja fast inte nu, nu har jag ju vinat. :-)

Högen med stenmjöl skrek efter samarbete. Bara att engagera alla hemmavarande. Som vi grävde. Kändes inte som om det var alltför länge sedan jag skottade snö. Nu skyfflade jag stenmjöl för kung och fosterland. Tungt! Anton var stark och jobbade till sig en rejäl vattenblåsa. Alla gjorde sitt bästa i den gassande solen. Resten av högen är nu övertäckt med presenning för det varnas för regn... Dessa plattor SKA på plats men det kommer ta sin lilla tid. Idag var småttingarna lediga så vi drog på cykelpicknick med Maria och Ella. Sen hem och fixade lunch åt alla. Niklas hade brådis iväg. Dags för konsert i Stockholm. Ozzy! Hörde någon hämtade Anton nyss. En bildörr slog igen. Han sa förut att han skulle ut i kväll. Sommar och tonåring, underbar kombo. Tog helg med en liten drink på altanen ihop med min granne, hon är helskön! -Nyttigt med citron...

Jobbar ju på det häringa med vikten. Har ju blivit för tung för mitt eget bästa. Jag har gladeligen fikat mig till dessa kilon. Så har jag slappat, tagit bilen till jobb och dagis. Inga konstigheter alls. Klart det samlas på fett. Jag kan inte säga att jag plågas så mycket utseendemässigt. Tycker att jag fått äppelkinder. Förskönar inte utan är rätt ok med det. Men inte med värken och stelheten. Får ångest!!! Lätt panik, vill inte. Varnad av doktorn flera gånger nu. Shit!!! Därför nu denna satsning på träning. Men milde så jag får kämpa. Muskelminne my ass. Inte mina "muskler" inte. Jag jublar dock. Älskar kicken att kasta sig in i något. Allt eller inget. Idag spann jag. Något väldigt jobbigt hände. Tack och lov var jag själv i salen. Spräckte mina brallor när jag stretchade. I skrevet! Tänk om detta hänt i en full klass... Jag hade ju inte diskret smugit ut. Jag hade ju visat upp detta hål för kleti, pleti och allihop en gång till. Ibland har jag tur i oturen.

Har en kompis som just träffat en kille. Hon gillar honom men han är "svår". Allt jag kan säga är det här med att ha date är bekymmersamt. Alla undringar, förhoppningar och ovisshet. Fy bubblan vad jobbigt. Tack Gud för att jag inte är i den sitsen. Hade nog knäckt denna nervaklena. Men god jaktlycka! Ingen som sagt att livet skulle vara enkelt. Det är något jag inbillat mig. Att hela tiden ha utmaningar och mål att sträva efter håller mänskligheten på tå. Men ärligt är det inte så förbaskat skönt att komma ner och luta sig bak på hälarna emellanåt? Att få vila i självklarhet liksom. Något som jag verkligen behöver. Då menar jag inte den stora allomfattande kärleken utan det personliga mellanmänskliga förhållandet. Det som min kompis söker i sin date. Har vi funnit den kärleken kan vi skatta oss lyckliga och om inte så låt jakten fortgå. Alla förtjänar en komfortabel hälkåpa.

Det är jag ofta. Har dålig koll, tror mig veta som sen visar sig helt fel. Händer ofta och är tröttsamt. Idag hade jag sett fel på mitt schema. Första gången som jag minns iaf, som detta händer på 12 år. Skitjobbigt, kastade mig iväg. Var framme efter tio minuter. Hade både duschat och klätt mig på den stunden. Ögonfransarna fick jag måla dit på plats. Omöjligt att repa mig efter en sån start på dagen. Örare än nånsin. Hur ska det bli...

Värmde att höra dig prata väl om det jag plitar ner här! Ger dig ett eget inlägg. Kämpa på med din egen blogg. Jag ska självklart läsa den. Alla tankar måste inte vara djupa och fyllda med mening. Men som sagt blir det lite intressantare att följa om innehållet känns genuint. Alltid roligt att prata med dig och nu har jag dessutom skrivit till dig. Så sov gott och tack för att du läser min blogg ( nästan varje kväll! ), det är uppskattat!

Iaf på besök. Vi njöt. Underbart att vara ute, jag vet att det inte är klimatsmart men vi åt jordgubbar och mjölk sittandes på trädäcket. Gräset blev klippt till slut. Nu var det låååångt. Säger det igen: underbara tid. Har så länge jag kan minnas älskat denna tid. Som liten längtade jag efter födelsedagen och vad som kändes som ett evighetslångt sommarlov. Nu är denna tid lite stressig. Många fyller år och aktiviteter ska avslutas. Ibland tänker jag att det vore smart att ta min semester nu. När jag kom hem från jobbet i morse var jag lite seg. Gjort många timmar och var verkligen i behov av att sova. Så svårt, jag gav upp och tog bilen upp till berget. Sprang 2,5:an ja inte hela men nästan. Går bara ett par hundra meter. Så roligt att göra framsteg. På eftermiddagen gjorde Nora framsteg. Anton coachade henne. Hon skulle på sin första fotbollsträning. Hon är lik mig och vill kunna allt från start. Öva? Trams! Ja du ungen min, bara att bita i det

Äter lite, kollar gräsklippparen, en sväng bort till gungorna, ett par tuggor till så upp på studsmattan. Att sitta still och äta är just nu en gigantisk utmaning i unge Noels liv. Att dessutom fresta med utomhusaktiviteter samtidigt gör uppgiften omöjlig. Ja du lille unge, spring du, snart nog vill du inget hellre än att sitta på baken och övergöda dig själv!

Ibland känns 24 timmar som en evighet. Jag har vant mig vid att det är ett helgarbetspass. När jag kommer hem igen undrar jag om tiden stått stilla medans jag varit borta... Idag kom jag hem till Niklas och Noel. Alla andra var borta. Tjejerna är på husvagnssemester. Anton förbereder för kompisens 18 års fest. Allt var så lugnt. Udda känsla. Vi gav oss ut på picknick. Funderat en del på hur dynamiken ändras när vi faktiskt var fler föräldrar än barn. Ja det är inte så mycket mening att fundera på, i morgon är ordningen återställd. Nu råder dock en slapp stämning. Noel sover, Niklas tecknar och jag messar med partyfixaren. Förresten så är jag otroligt glad att ha blivit antagen till Svenska kyrkans grundkurs på Hjo folkhögskola. Börjar i augusti. Kommer bli ett väldigt intensivt år med både skola och jobb för min del. Säker att det kommer ge mig massor och få mig att verkligen välja och sålla bland mina måsten.

Många gånger undrar jag varför saker blir som de blir. Olika händelseförlopp, jag funderar över kedjereaktioner och vad som utlöst vad. Hur kunde det sluta så här? Vad var den utlösande faktorn och kunde det undvikits eller bemöts annorlunda? Om, ifallatt, ev, möjligtvis och alla andra tänkbara vändningar. Kräver en stor mängd energi att vältra sig i alla dessa kansken. Ibland är det nödvändigt att analyser för att kunna gå vidare. Samtidigt som det inte finns en skönare känsla än då ett beslut är taget på väg att genomföras och ett resultat är inom en snar framtid. Jag är beslutsfattare av naturen utsedd. :-) tror det kom med min plats i syskonskaran och med min rödhåriga vilja. Jag fattar snabbt ett beslut, ofta förankrat i magen, och sen står jag fast vid det. Är det så att beslutet visade sig felaktigt (förgrymmat också) blir det sällan numera en prestige fråga. Jag har snart levt 40 år och inser ju riskerna med att vara snabb i tanken och fatta beslut baserade på instinkt. Ofta h

Älskade lilla unge. Nora, utmanaren, hon som föddes envis och selektiv. Lillasystern som tar upp kampen med full kraft. Denna helgen är det dansuppvisning och hon är laddad. Första föreställningen var igår och den gick bra. Jag stod längst bak i salen och tittade, lipfärdig, genomsvettig och väldigt stolt. Idag har vi biljetter och ska se hela föreställningen. Kommer bli kanon.

Helt klart så att det i Tidaholms kommun finns några av de bästa personerna inom förskolan. Den senaste tiden har jag möts av så mycket förståelse och omtanke att jag svämmar över av glädje. De jobbar hårt för att göra vad som blir bäst för barnen. Jag känner enorm respekt för dessa kvinnor. Tack för allt! Det är ingen lätt uppgift de har. För även om de är flexibla och empatiska finns det andra personer som jag på allvar undrar hur de fått sin tjänst? Men nog om envisa, trångsynta och principfasta härskare ( skriver det i plural för hon är säkert inte ensam). Härligt problem att ha, jag är för fäst vid mina barns "fröknar".

Vi har våra två yngsta barn på samma lilla förskola, Ekorren. Vi är så nöjda. Personalen är makalös. Omtänksamma och uppmärksamma. Varma, personliga och duktiga. Barnen har fina kompisar och är trygga. Allt är bra. Så... därför skär det i hjärtat att ev byta förskola. Nora börjar förskoleklass på nya Forsen och är förväntansfull. Noel är lyckligt ovetande om allt. Det är fördelen med att inte fyllt tre. Vi har ångest, Niklas och jag. Rent logiskt, bortkopplade känslor så blir den nya placeringen perfekt. Verkar vara fin personal där också. Stor utegård och bra pedagogik. Men Noels bäste vän, Aron kommer inte att finnas där. Det är sant att barn snabbt hittar nya vänner men jag ser sorg. Jag gråter och våndas i detta beslut. Hur jag än vänder mig har jag ett gigantiskt arsle där bak. Vi hade bett om omplacering tidigast när Nora flyttar till fritids men nu har vi fått veta att han ska vara inskolad redan 30:de maj. Betyder att vi i en och en halv månad kommer ha barnen på olika dagis ig

Känner mig lite lurad, majmånad brukar betyda virusfri tid. Men nähä inte då. Noel har dragit på sig nått. Varm som en liten kamin i natt. Bättre nu men inte i dagisskick. Jag har vab, trist men samtidigt skönt att bara kunna vara hemma i lugn och ro. Tänkte bett om barnvakt men det blir stressigt och lätt oroligt. Han är gosig och vill sitta nära i soffan. Vi har kollat nya Nalle Puh tre gånger på raken nu. Dax att bryta av med Bärgarn antar jag.

Såg sköna Helle Klein på nymo i morse. Gillar'na starkt. Så intresserad av sin samtid och kulturkunnig. Sånt impar stort på mig. Människor som kan tolka omvärlden och sätta händelser i perspektiv. Jag önskar ha koll men spelar i farmarligan i jämförelse. Faktiskt befängt att ens önska den förståelsen. Bara riktigt skärpta och pålästa lyckas. Det var iaf ett trevligt samtal att lyssna till på morgonkvisten. Min egen hjärna är murken. Jobbat i helgen och numera påverkar det mig så pass att jag är seg och lättretlig. Jobbet i sig är detsamma, lika bra som innan. Det är jag som verkar ha lägre tolerans för de ganska långa arbetspassen. Samtidigt som det ger mig lediga dagar mitt i veckan. Vilket jag sannerligen uppskattar. Kluvet, precis som mycket annat. Jag kämpar med min träning. Inget kommer gratis och jag har varit lat så länge att start banan är extraordinärt lång denna gången. Bara att streta på. Glad för stödet och peppningen från nära. Jag grunnar dessutom på en fråga vi fick

Har inte sprungit på flera dagar så jag tyckte det var dags. Skönt att komma ut lite också eftersom jag varit hemma med sjukt barn idag. Anton var barnvakt åt en sovande Noel och jag snörade på mig finskorna. Tog bilen upp till berget. Lite dubbelmoral men jag skyller på tidsbrist. Lovat vara borta en halvtimme. Gav mig ut på 2,5:an. Joggade/gick på nitton minuter. Var nöjd. Springer mer än går nu. Fortfarande långsamt men märker en förbättring. Fia skrev i sin blogg om att våga sig utanför trygghetszonen. Att springa är en utmaning som heter duga för mig. Hon har rätt, det är härligt att våga. Efter ca hälften av spåret började jag häsa på värsta sätt. Inte flåsa, det gör jag efter ett par meter. Utan så där som när luftrören drar ihop sig. Astma en solig vårdag? Va fasen är det här? Jag lubbade vidare och tog mig till bilen. Tjostade som en tok. Väl hemma drog jag rejäla halsbloss i inhalatorn. Blev bättre. Nu rosslar jag bara. Ja det må jag säga var oväntat och rätt läbbigt. Ska sug

När många andra är ute och firar är vi inomhus. Noel har feber och är hängig. Suttit lite i solvärmen på trappen bara för att få lite av känslan. Underbar dag att fira solidaritet och medmänskligheten, soligt och idylliskt på alla sätt.