En rödtotts bekännelser

I måndags var jag hos doktorn. Fick kortison sprutat i axeln. Samt ett recept på rörelse. Ska träna för att få kortare muskler som ska hålla mina leder på plats. Jag är så överrörlig att det blir inflammation i muskel- och senfästen. Det kan jag lova är plågsamt! Nu ska jag träna mig på att minska mina rörelser och att lederna inte ska hamna i ytterläge. Jo men visst, inte så enkelt för mig som är yvig i gesten så att säga. Korta muskler! Ok då. Det var dock skönt att träffa en erfaren doktor, en som träffat många överrörliga patienter tidigare. En som vet. Jag har blivit ordinerad minskat stillasittande med 30 min om dagen samt tre kortare konditionspass och ett styrkepass per vecka. Som den duktiga patient jag är (jo även doktorn måste imponeras på även om han bryr sig noll) hoppar jag studsmattan, cyklar omkring och tar utflyktspromenader med barnen för att fixa vardagsmotionen. Nästa vecka är det dags för gymmet igen. Det är inte meningen att jag ska sitta och softa i gräset längre

På allvar! Jag grejar massor. På allvar, det är sant. Men fy bubblan vilket schå det är. Saker överallt just nu. Fixar på barnas rum samtidigt som jag gräver i trädgården. Ser ut som hejsan. Har lust med röjandet men det blir mycket extra arbete när hjälpen består av en skock ungar. Noel sover gott men flickorna ligger och läser, de är inte så sturska när det åskar...

Tagit ledigt från mina hemmasysslor och åkt till min vän Ulli i Ljungby. Här är jag nu utan att behöva dela uppmärksamheten med barnen. Jag blir omhändertagen och lite bortskämd. Jag har inte mammaledigt dock. Anton är ju också här men inte under samma tak. Jag kan lugnt säga att dessa dagar varit väldigt välkomna. Vi sitter på balkongen och är vinfilosofer. Så många sanningar som kommer ur ett glas rödvin...

Härlig start. Lärt mig att jag mår bäst av att planera in resor och besök i början av ledigheten. Annars går jag och väntar, glömmer helt av att ta vara på mina dagar. Nu har jag och barnen ännu en vecka ihop innan Niklas går på sin semester.

Här pågår fortfarande cykeltävling. Allt rullar på. Två och en halv timme skiljer från semester vid havet och vanligt hemmaliv. Delade känslor. I kväll kommer jag sakna att sitta i solnedgången med ett glas rödvin och kolla ut över fjorden. Haft ett par sköna, lata dagar med Nicolina. Så klart gott att se Niklas igen. Men det går inte att komma ifrån att det är svårt att känna mig ledig på hemmaplan.

Dagarna går fort. Riktigt fort. Jag gör mitt bästa för att vara här och nu. Att uppleva ledigheten med barnen. Vi metar krabbor, pratar med andra campare, planerar mat ihop och lever enkelt. Jag är tillfreds. Barnen kivas men det hör väl till lite grann. De lever tajt. Den är något visst med denna plats. Älskade den från första stund. Påminner mig nog om när jag som barn var på kusten. Havsluften och lunken. Underbart! Det blir naturligtvis extra roligt eftersom Nicolina är här. Det är "hennes" camping. Hennes ursprung. Livet blir så mycket roligare om det delas med vänner. Är det dessutom så att vännerna har barn som leker med mina barn gör jag bakåtvolt av glädje.

Som vanligt kollar jag på Mannen som talar med hundar på tv. Lugn och bestämd! Hans ledord. Jo jag tackar. Jag är stissig och virrig. Just nu. Oftast har jag lagom koll. Nu landar vi i ledigheten och det gör oss alla rotlösa och osäkra. Rutiner byts mot lördag hela veckan liksom. Ja det skakar om. Skönt på ett sätt men också förvirrande. Barnens struktur som förut varit det som skilt dem åt en stund saknas. Nu lever de med varandra dygnet runt. Frestar på. Jag ska göra lite mindfullness innan jag somnar. Sätta nya rötter. Tur att jag inte gräver mig neråt för nu är det dags att packa igen. Jag tar de små barnen och drar till kusten. Idag har jag lagat mat och bakat banankaka. Packas med så behöver jag inte tänka på matlagning då jag är själv med telingarna. Hängt med Fia ett par dagar. Igår föreslog hon att jag kunde söka läkarhjälp för ev Borelia. Jag har ont i hela kroppen men reumaproverna visade inget denna gång. Jag grubblar så klart varför jag är så skruttig om inget verkar vara

På semestern och mina barn bråkar stup i kvarten. Jag försöker avleda och dela upp dem men tjoff så ryker fe ihop igen. Ärligt så tappar jag fattningen. Tror inte jag har några orimliga föreställningar om hur ledigheten skulle bli. Ändå gör allt det här tjafsandet mig ilsk och uppgiven. Behöver snabbt som attans komma ur denna svängen annars är det diket som gäller.

Nu äntligen var det premiär för våra små på Liseberg och Universeum. Som de väntat. Vi bokade resan med familjen Eriksson-Jansson. Roligt för alla. De är som en påse smågodis. Bara att plocka en så blir det bra. Anton valde också att följa, tack och lov! Vi är inte de modigaste föräldraparen när det kommer till bergbanor byggda i trä... Eller helt ärligt spelar nog inte byggmatrialet så stor roll. Jag kan inte nog säga vilken hjälp det är att ha med Anton. Sån hjälte, mammas riddare! :-)

Eftersom jag fyller år mitt i Juni har jag alltid tänkt att detta är "min tid på året". Det är en fantastisk tid. I år har vi ju inte lidit av någon värmebölja så tyvärr gick de flesta kvällarna utan att vi satt ute och njöt av ljuset. Men några höjdpunkter för mig har det ändå varit. Midsommar på Pommern, Noel har skolats in på nytt dagis utan bekymmer och Alicias tid på Kungsbroskolan är över (en aning vemodigt). Det har varit en bra Juni och starten på Juli är lovande. Idag har jag fixat storbaket och varit en sväng hos Fia. Noel blev så till sig att vi skulle dit, bytte om till finstassen: Alicias pyjamas och Noras kjol. Jättefin gubben! Vi avslutade kvällen med hårsalong. Alicia gjorde en uppsättning och blev så otroligt fin. Nora sa att hon såg ut som prinsessan Estelle, om hon haft hår! Jag skrattade gott... Bilderna här kom i oordning men ändå...