Om andningen

Känner ibland hur jag börjar kippa efter luft. Mer mentalt än fysiskt. När det börjar dunka inne i huvudet och trycket känns enormt. Då djupandning ner i buken är så långt ifrån verkligheten jag kan komma. Hamnar där då och då... Olika ting försätter mig i denna löjligt obehagliga känsla. Ibland går det inte ens att säkerställa vad det är jag tjostar över. Hände förut... Utan anledning är väl fel att säga men det var inget som direkt hände. Jag fick bara känslan av att det är jäkligt mycket nu! Jag har ju lyxen att jobba kortdagar. Problemet med det är att jag inte hinner färdigt med det jag planerar på jobbtid utan grunnar på massor när jag kommer hem. Totalförbud på den! Vilket sketet lyxproblem att ha. Men faktum är att det är många som uttrycker att de upplever det som om tiden just nu inte räcker till. Har vi drabbats av nytändningshets? Vi rivstartar igång efter semestern och upptäcker till vårt stora förtret att orken inte räcker till... För dygnet har ju inte färre timmar men orken att vara igång och på topp verkar sina fortare. Äh, jag bara speckulerar lite. 

Ställde mig vid öppet fönster och drog ett par djupa andetag (och fotade himlen medans jag ändå stod där i draget) för ibland är det handlingskraft som behövs för att komma ur trista tankefnurror.