Hej igen❣️
Går det att blogga fortfarande? Finns det liksom mer saker att skriva om? Jo men jag tror det . Många saker händer och allt passar inte att ventilera så här men mycket mår jag bättre av att få dela med mig av. Sen är ju nästa fråga. Läser någon? Jag ska inte vara oärlig och säga att den frågan är orelevant. Jag har varit helt inaktiv här länge och de få läsare som fanns hittar inte hit självmant längre. Bör jag marknadsföra mig? Är det ens lönt? Är bloggandet bara för dem som pysslar med smink eller hästhoppning på höga höjder? Jag vet inte. Jag gör ett försök och ser var jag landar.
På tal om landning så handlar mitt liv en del om vilket ben vi ska landa på. När jag skriver vi menar jag hästen. Men vi som ekipage, för det är ju så att jag tagit upp ridningen igen. Efter ca 30 år. Det här är min tredje termin på ridskolan och jag gör små framsteg och så kanar jag tillbaka rejält så ett litet framsteg igen och så håller det på. Så fort jag lär mig något nytt slår känslan av okunnighet mig igen. Hjälp så svårt det är att rida! På många sätt. Som vegan är det hyckleri på hög nivå. Det är oerhört oetiskt att använda detta stora flyktdjur för mitt eget nöjes skull. Krävs en del tankeverksamhet för att rättfärdiga mitt beteende. Jag älskar hästarna. De håller mig allert och mentalt i trim. Ärligt skulle jag nöja mig med tiden i boxen. Att borsta, prata (och till mins döttrars förtret, sjunga för dem), klia örat och lyssna till ljudet av hö som tuggas.
Går det att blogga fortfarande? Finns det liksom mer saker att skriva om? Jo men jag tror det . Många saker händer och allt passar inte att ventilera så här men mycket mår jag bättre av att få dela med mig av. Sen är ju nästa fråga. Läser någon? Jag ska inte vara oärlig och säga att den frågan är orelevant. Jag har varit helt inaktiv här länge och de få läsare som fanns hittar inte hit självmant längre. Bör jag marknadsföra mig? Är det ens lönt? Är bloggandet bara för dem som pysslar med smink eller hästhoppning på höga höjder? Jag vet inte. Jag gör ett försök och ser var jag landar.
På tal om landning så handlar mitt liv en del om vilket ben vi ska landa på. När jag skriver vi menar jag hästen. Men vi som ekipage, för det är ju så att jag tagit upp ridningen igen. Efter ca 30 år. Det här är min tredje termin på ridskolan och jag gör små framsteg och så kanar jag tillbaka rejält så ett litet framsteg igen och så håller det på. Så fort jag lär mig något nytt slår känslan av okunnighet mig igen. Hjälp så svårt det är att rida! På många sätt. Som vegan är det hyckleri på hög nivå. Det är oerhört oetiskt att använda detta stora flyktdjur för mitt eget nöjes skull. Krävs en del tankeverksamhet för att rättfärdiga mitt beteende. Jag älskar hästarna. De håller mig allert och mentalt i trim. Ärligt skulle jag nöja mig med tiden i boxen. Att borsta, prata (och till mins döttrars förtret, sjunga för dem), klia örat och lyssna till ljudet av hö som tuggas.
Nåväl här är ett trevande försök att väcka liv i en väldigt hårt sovande blogg. Kanske borde den uppdateras i utförande och annat men det är en helt annan sak och må allt få ha sin tid.
Jag önskar en trevlig torsdag!
Kommentarer
Skicka en kommentar