En söndag i augusti

Det är något bitterljuvt poetiskt med denna tid på året. Jag är ofta i psykisk turbulens. Livet sätts lite på sin spets för mig. Det är upptakt på vardagen och med den kommer många krav. Jag är benägen att hetsa mig själv i förväg och dra på mig lätt ångest. Så här har det varit så länge jag kan minnas och nu är jag väl medveten om vad det är som händer. Vad som triggar vad. Ändå är det så att reptilen i mig låter sig luras och trots varningsklockor som klämtar likt domkyrkoklockor så åker jag dit. Numera så faller jag inte särskilt djupt. Jag dippar ner i träsket men är ganska snart uppe på torra land igen. Det är min duktiga flicka som gör sig hörd. Hon som vill prestera, imponera och göra alla glada som oroligt och nervöst kikar fram. Lilla jag... Det ordnar sig! Jag är inte längre lika hård mot mig själv och kraven är lägre. Både terapi och annan insikt har varit hjälpfullt. Det är ljuvligt att denna förmiddag kliva ut i pyjamasen med håret i samma knut som igår och en stor mugg ljummet citron- och ingefärsvatten. Jag ska plantera några små lavendelplantor. Plocka några fler fallna äpplen och koka mos på. Hänga ut ännu en tvätt (den som hänger blev väl sköljd i natt) och bara stilla låta livet rimma och dikta sig vidare. 

Rosornas prakt är över men vad gör väl det... 

Grönt, blått och vitt när det är som vackrast. 

Vilken skönhet! 

Så egensinnig och kattlik... 

Hon är en dam av ålder... 14 år fyllda.