När själen värker

Stor som liten, ung som gammal. Det spelar ingen roll. Dina känslor är just dina. När ens innersta gör ont och oron härjar och trösten känns evigheter bort, hur ska en då palla med? I kväll går jag och lägger mig med en stor klump i halsen. Mina ögon svider efter att ha gråtit massor. De finns runt oss, de själar som är sönderrivna och förvärkta. För en del är de osynliga. För mig är det som att jag lever jämnsides, som ett parallellt lidande. Jag är inte i detta lidande utan precis bredvid. Jag försöker mig på några tröstande ord, en omfamning och peppande leenden då och då. Önskar så att människor finge leva med ro i sina inre. Att deras hjärtan slår av glädje och tillit inte skräck och ångest. Jag har lust att bara vråla på världen att nu är det ta mig tusan nog! Nu är lidandets tid förbi! Vi som mänsklighet orkar inte hur mycket som helst. En del av oss går under. De lämnar denna värld för något okänt. Vissa rent fysiskt, de avslutar den misär de upplever. Andra hittar sina egna slutna inre rum som de kan ta sin tillflykt till när allt känns övermäktigt. Milde Skapare var med oss alla, var och en av oss, dina små vilsna...