Om att vakna tidigt m.m.

Se inläggets tid... Då har jag legat vaken en stund. Jag gillar det men inte gärna före fem sommartid... 

Dessa septemberdagar, så varma och vackra att det nästan gör ont. Sommarens sista ryck. Ljuvlig tid. Körde hem Alicias kompis igår kväll och då såg vi rådjur. Tycker det känns som vi är så nära naturen på hösten. Den är liksom döende och det är vi med den. Ja inte kanske omedelbart men döende är vi ju förr eller senare. Jag känner mig trygg med det. När vi talar om döden och lovet med barnen på jobbet så är naturen förebilden. Vi dör och uppstår igen. För naturen är det ett helt normalt tillstånd. För oss människor är sorg oftast inte vårt "normal tillstånd". Vi vill vara lyckliga för jämnan, hur vi nu ska orka med det? Vår kultur har inget vidare sorgetänk. Vi tror liksom att döden betyder slutet. Vem vet, kanske är det början på det mest fantastiska. Finns ju berättelser som tyder på det men som det sekulariserade samhället nu ser ut är det svårt att finna tröst i Bibeln särskilt som vi knappt vet att den finns. På tal om det, det r drop-in dop på söndag. Då jobbar jag. Tycker det är en helt perfekt lösning på en tillställning som ibland inte blir av för allt stök. Med denna variant är själva dopet i fokus inte nån stor bjudning med allt roddande det innebär. 

Två små prickar är rådjuren.

Tog en promenad i Ekedalens bokskog.