Ett är nödvändigt

Det här är bara som vanligt mina ganska lösa och ogenomtänkta funderingar... Men när jag funderar kring vad som är nödvändigt så är det ju de uppenbara sakerna som syre, vatten och föda. Men i veckan som gått har vi fokuserat på kärleken. I alla de grupper som jag jobbar i har vi pratat om hur oändligt älskade och önskade vi är var och en av oss. Men så himla hårt det slår mot dem som verkligen inte känner så... Jag är av fast övertygelse att det inte spelar nån roll för Gud om vi tror eller inte. Vi är alla innefattade i orden älskade och önskade men fy skrutt så hemsk att inte känna det. Jag är en vansinnigt hjälpnödig person. Behövs inte mycket förrän jag står i givakt redo för utryckning oavsett vad det än må gälla. Jag vill plåstra allt och alla. Stora mjuka varma omslag vill jag lägga på det onda vare sig det är någons själ eller knä som värker. Jag är en akutvårdare. Nån som kliver in i första skedet för att sen slussa vidare till diverse experter allt ifrån tandläkare, gynekologer, präster eller kommunens skuldsanerare. Har en kollega som brukar fråga mig var min hjälpnödighet kommer från och vad jag tror ska komma för gott ur den... Ja det är sant, det är inte alltid min önskan om att hjälpa blir hjälp utan nått tamt försök till räddning och då är det på sin plats att rannsakning av mitt ego sker. För det är en himla skillnad på att hjälpa och rädda nån. Att hjälpa handlar om att stötta till egna initiativ tas som läker det onda typ som en läkare som skriver ut medicin, det bygger ju på att den sjuke själv hämtar ut medicinen och sväljer den. Till skillnad från att rädda nån då den sjuke väntar stilla medan nån annan hämtar medicinen, tuggar den och sen trycker ner den i halsen på den sjuke. Ibland är sånt nödvändigt, vid livshotande tillfällen. Det är i stort sett aldrig ett sånt tillfälle då jag är inblandad...

Idag på yogan så var det en person som under avslappningen började gråta. Omedelbart var jag på helspänn innan mitt förnuft hann ikapp min nödighet och jag lugnt låg kvar på min matta utan att röra en muskel. Det är otroligt befriande att låta andra sköta det andra ska sköta. Det är inte min uppgift att trösta nån som av okänd anledning (för mig) gråter när det finns en tränad instruktör på plats... Livsläxa! Att inte rusa in i nått utan att först ha tänkt igenom det hela är inte min starkaste sida. Här kommer nästa yogarelaterade bekännelser. Det är inte heller så smickrande. Igår eftermiddag var vi i skogen då Nora red. Mötte på en del älgloppor. De är inte mina favoritdjur. Borstade bort de jag såg på mig. Så i natt vaknar jag av att det känns som nått kryper i håret. Jag får spader och kliar frenetiskt. I min slummer känns det då som om det springer i hårbotten. Jag kliar igen som en tok. Somnar om och vaknar igen med samma känsla. Sen är det lugnt och jag sover till strax före sex. Går upp och rullar ut min yogamatta. Så mitt i "båten" hoppar nått från mitt huvud ner på bröstet och springer ut på min arm! Alltså fy bubblan! Där var nattens plågoande, en älgloppa! Jag slog till den, de är väldigt levnadsdugliga....jag slog på den flera gånger innan jag tillslut krossade den med nageln mot golvet... Det var inte den mest yogiska andan som rådde... Himla skönt för mig att jag inte är hindu! 

Här däremot råder lugn. Niklas och jag var på Open new Doors igår. Sista chansen denna säsongen. Jag älskar stället!