Samtal

Att prata med varandra. Inte föra någon diskussion eller hävda något. Bara tala, låta orden vandra mellan varandra. Ett av livets viktigast ting om nån undrar vad jag tycker. Igår var jag på PU-samtal med min chef. Det står för personlig utveckling och hålls en gång om året. Trevlig stund, vi lär om varandra. Får en chans att tala bara vi två utan att det hänt något särskilt. Kan ju vara mindre kul att bli kallad till chefens kontor och samtala med stängd dörr... I år igen uppmuntrar hon mig att börja plugga igen. Nu mer än på länge känner jag detsamma. Går ju en utbildning nu som verkligen startat igång mycket funderingar hos mig. Dags att ta den där kontakten med stiftet och se hur jag går vidare. Kanske blir det av, vi får väl se! 

Här är jag på mitt kontor pekandes på ordet som gör allt möjligt! 

Lillebror och jag. Vi firade honom i helgen. Nu är han också vuxen... Vi skojade lite om det men ärligt så känns 40 år just vuxet. 

Här är jag mitt uppe i kombucha bryggandet. Milde tid så mycket nyttigt och gott. 

Vårt nya söndagsnöje. Nora rider på Kvarnängen. Ingen hemlighet att jag själv är sugen på att sitta upp igen! 

Kräver koncentration!

Årets allahelgona-vandring är i full gång. Känner att det är väldigt viktigt arbete. Att tala med barn om döden. Att förmedla hoppet och kärleken. Usch och fy som döden kan skrämma oss. Inte bara själva dödsögonblicket utan sorgen, saknaden och allt lidande. Jag är då långt ifrån lugn i mina egna funderingar kring detta så livet denna höst har ju påmint oss om vår bräcklighet. 

I vårt hushåll kretsar mycket kring mat. Det testas allt möjligt. Vi gillar att äta och fixa i köket. Min grej just nu är matberedaren. Skiva rotfrukter i mängd och göra gratäng med massor av grönsaksbuljong och örter. Mixa bönor, majs, morot och lök som sen steks till små biffar. Gör mig glad. Ingen fick sätta livet till varken, djur eller natur! Mat idag är ett tydligt statement. Vi tar ställning genom det vi köper och äter. Mat är politik. Jag förstår detta och vet att det provocerar, det är faktiskt inte mitt huvudsyfte. Jag vill leva med ett samvete som inte är skuldtungt. Finns så mycket kvar som jag borde ta i men för stunden är detta vad jag mäktar med.