En bloggs varande

Det är så att mycket av det jag vill bekänna som inte hör hemma här då det sägs i situationer där andra  är inblandade. Eller så blir det för privat och då anses det mest olämpligt antar jag. Många saker jag vill förmedla faller bort då mitt finger inte hinner med. Det tar en liten stund för pekfingret att fara fram över mobilen. Japp jag är en sån som gör mitt skrivande med ett finger, gammaldags jag vet. Dessutom försöker jag bry mig om mitt stavande vilket gör att ser jag fel rättar jag dem. Det är också lite ovanligt idag. Tanken är snabbare än fingret någonsin kommer att bli och då dyker frågan upp. Ska det skrivas ändå eller finns det andra former att göra sig av med känslor och fundera fritt? Min kompis Malin och jag skojade en gång om att skriva en bok. Vi är vänner av det för andra mer tålamodsprövande sättet. Vi anser oss alldeles förträffligt kvicka, lustiga och charmiga. Det vi säger är internt och roar för det mesta bara oss själva men ändå vill vi gärna dela med oss av vår skojiga visdom. Det kan vara lite samma sak med denna blogg. Kanske rör det egentligen bara mig och eventuellt mina närmaste? Det är ingen blogg som slår rekord i antal besökare och det kan ju bero på att jag inte är så flitig. Eller så fyller den ingen funktion för andra. Den är ju för mina bekännelser men hörs ett skrik i skogen om inget öra finns i närheten?