Anspråk

Det har med ambition... Shit! Jag är ofta rätt ambitiös i mina åtaganden. Gillar att vara delaktig, prestera och känna att jag åstadkommit nått. Saken är den att lika ofte får jag tänka om, improvisera och be om hjälp. Har en tendens att ta mig vatten över huvudet. Vägrar dock att inte försöka! Ärligt så reder jag ut det mesta men absolut inte ofta på det sätt som var så ambitiöst planerat. På så sätt är jag lika anspråkslös som jag är ambitiös. Underligt! Jag lever också utan att göra anspråk på redighet, kontroll och trivsam ordning. Jag söker ljuspunkter. Kan vara i ett för stunden städat kök, renbäddad säng med matchande påslakan, lyckan att en vardagsmorgon finna tre par barnstrumpor i strumpåsen eller totala glädjen i att få oväntat besök! Ibland funderar jag på vart min tid tar vägen? Jobbet tar många timmar och så har det alltid varit och jag hoppas få fortsätta ha ett så kul arbete att jag gladeligen lägger mina timmar där. Så när jag funderar inser jag att nästan varje kväll ligger jag i vår soffa med en hög ungar runt mig. Jag håller om mina små sovande barn. Den mamman gör jag anspråk på att få vara!

Emedan allt rullar på och jag kryper ner i vår uddabäddade säng vet jag i mitt innersta att jag lever det liv jag med stolthet och glädje har valt.