Med full kraft

Är just nu i nån slags livstornado. Det stormar runt omkring, en topp på jobbet med många skolklasser som besöker vår alla helgona-vandring, kommer bli en ny situation i vår familjekonstellation (ej gravid) som kräver mycket engagemang och så allt annat som hör till,  typ den gamla vanliga logistiken som bara måste fixas. Men ändå finns där ett visst lugn mitt i allt detta. Det är väl stormens öga kan jag tro. Jag känner att allt blir väl, förr eller senare. Började veckan med att tvivla och mentalt piska mig blodig för en miss jag gjorde på jobbet. Det var ingen skada skedd men fy tusan så många "tänk om i fall att" jag ältade. Lipade så min ny kollega blev alldeles förskräckt. Sen har det varit en känslosam berg och dalbana fram till nu... Tungt att prata med barnen om döden. Det har jag gjort i alla grupper hela veckan. Mycket sorg som kommer till ytan både hos dem och mig. Rädslor, ångest och saknad. Barns känslor är stora och starka. Tror att det finns en generell oro att tala med barn om döden. Hos mig är den mycket mindre efter dessa tre år som kyrkomedarbetare. Kanske för att min egen rädsla för döden trubbats av. Att jag kan tala med barnen sakligt samtidigt som alla känslor tas på allvar är något jag är väldigt tacksam för. Jag får väldigt många fina förtroenden och att få ta del av deras tankar gör mig ödmjuk inför den enorma kunskap och närheten till känslorna som många barn har. Vi går en fin framtid till mötes då de kommer regera men att få uppleva dem nu precis så som de är just nu är ännu större. 

Hämtade en stolt Noel som på fritids byggt ett spel med plusplus. 

Japp, det är spindlar! Vilken fantasi och skaparglädje ungen har!!! 

Att hitta stunder i vardagen som känns lite extra är så viktigt. Laga mat ihop, tända ljus och bara vara tillsammans...