Bryta mönster

Jag har gjort det jag gjort. Jag gör det jag gör. Jag kommer att göra det jag kommer att göra. Visst, livet har sin gilla gång men det ges tillfällen då mönstret måste brytas. När vetskapen om fördärvet finns. När utgången är olycklig. Då är det min plikt, ja det är faktiskt så att jag är skyldig att ingripa. Hur svårt och obekvämt det än är och kommer att bli! 

Jag vet att jag absolut inte är ensam, vi är många som finner vår bekräftelse i givandet. Vi ger pengar till olika bistånd, vi bjuder på mat i tid och otid. Vi handlar, köper, i tid och otid. Vi ger av oss själva I TID  och OTID. Vi tror att vårt värde finns i själva givandet. Ju mer jag ger desto starkare är mitt existensberättigande. Meningen med mitt liv ges förklaringen i min givmildhet... Lika så styrker det tanken på att jag är av vikt då jag förser andra med vad de kan behöva. Behoven har skiftat lika så de som JAG ansett som behövande. Pengar, mat, sex, tid, eller råd. Ja allt kan ju ges. Är det ett missbruk? Med största sannolikhet, ja. Pay offen kan ju vara enorm och önskan om mer är ju tydlig. Skäms jag? Nja, när det blir uttalat så här är det klart otrevligt. Eller när någon talar om nåden... Det är lätt att fastna i skuld och skam. Att skyla över misstag med stor generositet. Men ärligt, vem har vunnit? Och den ännu större frågan är, vad fanns där att vinna från början?