Se, lyssna och...

Lär! Jo jo!!! Jag pluggar på. Underbara ämnen, etik, själavård och Antons favorit: troslära. Att det kan vara så kul. Ja det värsta är att jag också skrattar massor. Klart att man som 18 årig kille anser läran om trosor roligare än det mesta... Innehållet är det viktiga, påpekar jag glatt. Alltså, jag anser ju mig själv som otroligt fyndig och rolig för det mesta. Mina barn borde tacka Gud var eviga dag för faktum att de föddes av denna skrattfest till mor! Nog om min fantastiska humor. Över till mitt lika fantastiskt svängande humör. Lika lycklig jag är ena stunden lika värdelös är jag i nästa. Prestationsångest utav bara hellskotta. För allt och inget. Så lutar jag mig tillbaka på min varelse och känner mig nöjd. Jag existerar och har mitt fulla värde i det. Bullshit skriker högar av ångestfyllda krav. Mina egna skitna krav. Plus lite andras... Faktiskt! Jag har simdyna, armpuffar, flytkrage och använder alla simsätt jag kan ändå håller jag mig knappt flytande. Är förunderligt. Hur i hela friden blir jag av med dessa orimliga tankar om att fixa livet?