Syftet

Många gånger undrar jag varför saker blir som de blir. Olika händelseförlopp, jag funderar över kedjereaktioner och vad som utlöst vad. Hur kunde det sluta så här? Vad var den utlösande faktorn och kunde det undvikits eller bemöts annorlunda? Om, ifallatt, ev, möjligtvis och alla andra tänkbara vändningar. Kräver en stor mängd energi att vältra sig i alla dessa kansken. Ibland är det nödvändigt att analyser för att kunna gå vidare. Samtidigt som det inte finns en skönare känsla än då ett beslut är taget på väg att genomföras och ett resultat är inom en snar framtid. Jag är beslutsfattare av naturen utsedd. :-) tror det kom med min plats i syskonskaran och med min rödhåriga vilja. Jag fattar snabbt ett beslut, ofta förankrat i magen, och sen står jag fast vid det. Är det så att beslutet visade sig felaktigt (förgrymmat också) blir det sällan numera en prestige fråga. Jag har snart levt 40 år och inser ju riskerna med att vara snabb i tanken och fatta beslut baserade på instinkt. Ofta har ju någon mer genomtänkt person ett annat förslag. Men tveksamhet är något som jag har svårt för. All form av velande driver mig bananas. Blir oerhört provocerad och kliver (fysiskt) fram och rätt av beslutar över alla och en var. Begriper inte alls varför detta leder till osämja. Hade folk varit kapabla till ett beslut i tid hade inget tjafsande uppstått. Insiktsfullt och ödmjukt eller hur? ;-) Just nu velas det. Jag är i ett banantillstånd. Jag har tagit ett beslut. Men ibland bara ibland, är vi ju fler som behöver nå samma beslut. Låt det ske så fort som möjligt för jag trivs inte som guleböj.