Promenad i parken?

Har en kompis som just träffat en kille. Hon gillar honom men han är "svår". Allt jag kan säga är det här med att ha date är bekymmersamt. Alla undringar, förhoppningar och ovisshet. Fy bubblan vad jobbigt. Tack Gud för att jag inte är i den sitsen. Hade nog knäckt denna nervaklena. Men god jaktlycka! Ingen som sagt att livet skulle vara enkelt. Det är något jag inbillat mig. Att hela tiden ha utmaningar och mål att sträva efter håller mänskligheten på tå. Men ärligt är det inte så förbaskat skönt att komma ner och luta sig bak på hälarna emellanåt? Att få vila i självklarhet liksom. Något som jag verkligen behöver. Då menar jag inte den stora allomfattande kärleken utan det personliga mellanmänskliga förhållandet. Det som min kompis söker i sin date. Har vi funnit den kärleken kan vi skatta oss lyckliga och om inte så låt jakten fortgå. Alla förtjänar en komfortabel hälkåpa.