Jo man tackar

Känner det redan! Träningsvärken från hell är på ingående. Så jäkla nöjd! Fatta att jag äntligen kom mig för att prova detta vansinnigt roliga och helt galet jobbiga crossfit. Alltså, saknar man tävlingsanda och gillar att göra saker så lätt som möjligt för sig är väl inte detta den optimala träningsformen. Men för mig, shiiiit, jag jublar! Det var allt nervöst innan vi startade. Jag visste inte vad som väntade och fattade inte vad jag fick instruktioner om heller för den delen. Men så säger Fia några lugnande ord om att jag kommer gilla detta. Jag litar ju blint på henne när det kommer till träning. Vet ingen som är lika dedicerad till sin träning som hon. Hon är min förebild i detta (och i mycket mer). Jag har nu varit en tränande individ i ett par ve kor. Gick ut hårt och ökade. Eller typ någon annan löjlig sportklycha... Jag tränar ju gärna på morgonen vilket gör mig pigg och glad fram till ca 19... Då kollapsar jag. Faller igenom som värsta spädbarn. Tappar humöret och börjar frysa. Ha ha ha, ja då är det inget val, mot sängen. Barnen väcker mig i soffan annars och meddelar att barnprogrammen är slut. Nu har jag lagt mig och tänker läsa en tidning jag köpte för ett tag sedan och glömde bort.
Bävar lite för morgonens toabesök. Rädd att jag kommer dunsa ner och bli sittandes. Jäkligt tur att Niklas varit MIN hjälte i över 15 år. Det är ju inte direkt nyförälskelsen man vill ropa in på toan för att få hjälp... 
 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Helgens sista vakna timmar

Ta till sig nytt