Vår kamp

Ja men det klart att jag för en feministisk kamp! Eller? Jo men visst gör jag det... Eller... Jag strider för våra lika värden som medmänniskor på samma planet. Jag har massor att lära, massor att lära ut. Låt inte orden tystna! Men kanske är jag inte lika högljudd längre. Kanske har jag funnit en annan arena. Tror att min viktigaste roll är den som kvinnan mina närmaste har att förhålla sig till. Alltså hur jag är i min minsta krets. Vad visar jag min man och våra barn? Lever jag efter feministiska deviser? Ger jag bilden av en jämlik person? Var i debatten ska jag kliva in och säga att jo men ursäkta mig jag har en åsikt att hävda? Vad lär jag mina barn??? Är det att vi alla oavsett ursprung (etnisk tillhörighet och kön) delar det som borde vara så självklart millimeter rättvist som det mänskliga värdet? Ja inte vet jag! Det är ju gång på gång bevisat att våra handlingar inte speglar våra tankar bottnade i våra känslor. Så vad är det för signaler jag sänder? Och ska de samtidigt ta hänsyn till den faktorn att de största förebilderna, de som mest påverkar, mina barn är deras kompisar så ifrågasätts ju min insats ännu mer.