Storhelgsfläng

Vi försöker undvika stressen iaf på påsk. Men när det är många roliga och lockande saker som händer är det svårt att inte varva upp. Jag har jobbat Skärtorsdagen, långfredagen och avslutade med ett dygn mellan påskaftonen och påskdagen. Klart att jag ibland skulle önska mig ledig alla röda dagar. Att det vore självklart för barnen att vi är lediga tillsammans men det finns snart inga sådana jobb. Finns de så kräver de sju till fyra fem dagar i veckan och det vore verkligen en utmaning för min del. Att önska annat än vardagen är nog inte unikt. Igår fick jag mig en tankeställare som heter duga. Jag jobbade på äldreboende. Helt ny jobberfarenhet för mig. Så sjuka de boende var, jag var dåligt förberedd på detta. Att mata och trösta dementa människor kräver tålamod och styrka. Spontant kände jag mig felplacerad och onyttig men nu när jag tänkt över det hela inser jag att jag gjorde vad jag kunde. Andra saker som sätter tillvaron på sin spets är branden i Härja. I tidningen berättas att sex människor omkommit. Återigen: Tack Gud för att vi lever! Inget är självklart men jag tror inte på ett liv som levs i rädsla för allt som kan gå fel. Inte heller vill jag att det ska krävas andras liv för att jag ska stanna upp och tacka för min existens. Ska träna på att ta tillfället när helst det ges möjlighet. Nu på morgonen har jag suttit med mina små i soffan och njutit av Junibacken. Barna älskar Madicken och Elisabet. Jag drömmer om ett sådant hus. Romantiserar om möjligt ännu mer livet som fina frun på Junibacken. Nån stans ska man börja och lusa av fattigungar är lika mycket värt som att ta tjänstfolket på bal!!!