Att orka

Vara ärlig, ja det kan vara lite jobbigt ibland. Som att erkänna saker för mig själv. Att jag t.ex mått lite dåligt. Känt mig för stressad. Nästan men bara nästan, känt riktig panik. Erkänner inte riktigt att jag vaknar flera gånger per natt och väldigt tidigt på morgonen för att mitt hjärta skenar och jag drömmer superjobbigt. Jag är en presterare... Det är tungt för mig om jag är missnöjd med mina olika insatser. Jag har haft en del att leva upp till det senaste och då är det JAG själv som satt målen. Ingen annan pushar mig. Jag har kravet på mig själv. Det är därför det blir nästan men bara nästan panik. Veckan som kommer drar jag ner på tempot rejält och försöker få ner lite luft i lungorna. Tjippandet efter luft funkar liksom inget vidare. 

I fredags natt sov jag i ett par kyrkbänkar. Fick till det riktigt mysigt. Vara på läger med ett gäng tweenisar, yngre och äldre tonåringar kräver sin tant. Jag var den tanten. Så himla roligt! Leka lekar, dansa, laga mat, lyssna på tjejsnack och bara hänga med dem är ljuvligt.