Enad

Vi har varit hela familjen denna helgen. Anton har varit här. Känner man mig vet man att jag har svår separationsångest då han inte är i min närhet. Vad det beror på har jag ägnat många timmar åt, både på min egen kammare och i terapisamtal. Ångesten är på intet sätt mindre nu än den var då han var liten men jag har ett annat sätt att hantera den på numera. Att detta skulle vara onormalt och till och med sjukligt har jag fått höra från diverse håll. Jaaa, vad ska jag svara på det? Det finns många svar men de är alla oväsentliga, faktum kvarstår, mitt psyke krackelerar när mitt barn och jag är separerade! Som jag ser det (efter år av bearbetning) är det inte konstigare än att vissa lider av dödsångest, andra av svår spindelfobi eller obefogad rädsla för sjukdomar. Det är något som triggar igång en känsla av skräck, panik, ilska och total vilsenhet... Att han är vuxen och jobbar på annan ort, tycker en del förståsigpåare borde få mig att inse att det inte är någon idé att ha ångest. Näe, att det inte finns några allvarligt farliga spindlar här, att de flesta botas av cancer och att vi alla en gång ska dö borde inte det bota andras ångest då? Vi människor är som vi är... De flesta av oss har något som bekymrar oss bortom vett och sans. Jag blir återigen påmind om att inte kasta min sten för väggarna är av tunt glas. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Helgens sista vakna timmar

Ta till sig nytt