Uppkrupen

I det som jag tänker på som mitt hörn av soffan sitter jag nu. Funderandes över faktum att vi har ledig dag barna och jag. Va fasiken gör jag vaken? Jo jag har under natten kommit på flera jobbsaker som jag behöver få gjorda. Stressar livet ur mig att jag bestämt mig för att t en ledig dag mitt i den mest intensiva delen av terminen! Säkert skitbra om jag hade förmågan att lugnt säga till mig själv att alla de saker jag tror mig behöva göra kan göras i morgon. Men så är inte fallet! Jag tittade på Sommarpratarna igår och då sa Jonas Gardell att han har minne som en guldfisk. Mitt i mötet med andra är han tillfullo närvarande och intresserad när han gått därifrån så efter en kvart undrar han vad det var som hände. Sån är jag! Allt är intressant, viktigt och avgörande i stunden så har det gått en kvart och nya livsavgörande beslut ska tas och då... Ja då kan det vara så att denna guldfirre tappat lite info lite väl snabbt. 

Sitter här ensam och försöker samla mig. Så vad att jag får jobba ett par timmar? Barna dör inte, inte heller blir de skadade av att få stå tillbaka och vänta lite. De får roa sig så gott de förmår. Tror ju inte att det är min uppgift att förse tre syskon med "nått att göra". Livet består av alla sorters stunder. Dagen finns för oss att göra till nått bra. Allt blir väl! Antar att alla är medvetna om vad jag gör? Sätter plåster på mitt inre. Baddar mina känslor med helande omslag. Ibland är det lite svårt att inse, att räcka till, är att sätta gränser. Gränser för vad min tid ska räcka till. Det är nämligen för mig så, precis som jag misstänker att det är för de flesta, att missar i planering och utförande skapar tidspress som skapar dåliga relationer. Och att vara i mänskliga relationer är ju det jag definierar som livet. 

Detta är Rödtottens betraktelser tisdag morgon. Återkommer säkert med nyfunnen livsvisdom efter att ha tillbringat dagen med barna Sjögren. Det är så mycket deras mamma inte fattar!