På annans mark

Tycker det är skönt att få traska runt i den egna uttrampade vardagen. Absolut, men det är fantastiskt roligt att få resa bort ett par dagar och dela någon annans tillvaro. I onsdags åkte barnen och jag till Ljungby. Längtan efter Anton var bara för jobbig. Så bor ju min Ulli där. Jag har ju inte några bekymmer med att förvandla hennes väldigt fina enrummare till småbarnslya! Det resonemanget bygger så klart på att hon så hjärtligt välkomnar oss. Fram med madrasser och halva vårt bohag, nu ska här boas! Två nätter, det är nog en bra oskriven regel... Tre dagar, två övernattningar sa någon till mig är vad som är rimligt då man bor i någon annans hem. Längre än det och man börjar bli en börda. Ärligt, ja så kanske det är för andra men jag vill gärna ha längre stannande gäster. Här vet jag att det är bra att lyssna på andras måttstock så dags att dra vidare. In med packningen i bilen och på med säkerhetsbältena! Nu blir det motorväg och 120 skyltar. Fina grejer det! Hej hopp, mot Skåne! Ett par timmar senare parkeras vår bil utanför nästa tillfälliga hem. Nu invaderar vi Malin. Här bor hon med man och två barn. Att ha sina nära vänner långt bort är både trist och toppen. Vi ses inte så ofta ( men ärligt, jag hinner ju knappt träffa mina nära som bor i samma stad heller) då avståndet är långt men när vi ses bor vi i varandras hem. Det riktigt fina med just dessa två vänner är att vi umgås så naturligt samt att de båda är fenomenalt duktiga på att laga mat. Min lycka är mitt sammanhang. Visst, jag vet, vi ska alla sträva efter en inre lycka som är oberoende av andras värderingar av oss. Ja men självklart! Om vi nu bortser från den vad den nu är ( gudstro, inre harmoni, mental balans eller nått liknande) så finner jag stor lycka i att befinna mig i den mänskliga smeten. Att vara del av en samling. Kanske en församling, en familj, en klubb, ett tjejgäng eller som inbjuden gäst!