Känslosam gårdag

Vi har haft ett par härliga dagar med både Anton och Ulli här hemma. Familjen känns hel då. Barnen ser Ulli som en självklar familjemedlem. Hon är deras tredje förälder. Ibland har hon fått vara stand in som både mamma och pappa åt Anton när han var liten. Jag har litat blint på henne då hon rest eller tagit hand om honom. Jag tänker på henne som min syster. Hon är stark också. På alla sätt. 

Igår grävde vi en häck och planterade syrener där. Sen grävde hon för ett trä och tre buskar. Om ca tre år får vi se ett fantastiskt resultat hoppas jag...  

Var också på begravning igår. Även om inte jag kände eller sörjde den bortgångna så är begravning en känslomässig dränering. Empatin med de sörjande och faktum att jag var där som stöd gjorde mig alldeles trött. Fruktansvärt att se barnen som var där så otroligt ledsna. Överallt i rummet grät människor och jag hade en brännande klump i halsen genom hela akten. 

När jag kom hem bytte jag snabbt om, grät en skvätt för hur orättvist livet kan te sig och hur otroligt lite drabbad jag personligen varit. Gick ut i partytältet, fixade upp värmelampan, kröp ner under en filt och bara stillade mig själv en stund. Min egna barn var upptagna med kompisar och jag fick en välbehövlig stund att reflektera på. Resten utav kvällen bara flöt på, trött som jag vet inte vad, somnade jag halv tio... 

Så idag var det lätt att gå upp kl sex, dricka citronvatten, göra mitt långsamma yogapass, läsa posten, mixa smoothien och invänta resten av familjen. Planen är nu att jag ska vara kontaktperson en stund. Barnen börja planera med kompisarna och ännu en semesterdag är här att njutas av.