Livsavgörande dag

Vissa stunder i livet blir mer tydliga än andra. Igår satt jag i vårt partytält och läste. Boken har jag blivit rekommenderad att läsa av min kompis Ulli. Hon har tjatat på mig att lösa den. Varenda gång det senaste året då jag känt mig nedstämd och varit ledsen har hon frågat on jag inte läst boken än... Som om den vore lösningen på min sorg. Jo jag har börjat läsa den men den är svår och jag orkade inte med. Så nu har den legat i ett halvår. Så kände jag att nu är det dags. Började om igen och verkligen försökte ta till mig vad som står. Läsningen och det lönesamtal jag hade i måndags ledde fram till att jag faktiskt tog ett riktigt beslut. Boken heter Krama din skugga och är skriven av Debbie Ford. 

Jag hör berättas om livsavgörande beslut men att de kan komma till mig så snabbt och enkelt kunde jag inte tro. Det finns massor av saker jag gjort eller som har gjorts mot mig i mitt kiv som jag straffar mig själv för. Sånt som jag förtrycker och gömmer så gott det bara går. Så för att inte behöva skämmas så mycket för det förgångna överkompenserar jag i nuläget. Det är ingen nyhet. Det har jag vetat länge. Men att veta om det är en sak. Att handla emot det är något helt annat. Efter att ha läst ungefär halva boken och gjort övningar som beskrivs så har jag nu bestämt mig för att nog är nog. Jag är en förlåtande person för det mesta men mina egna misstag de ältar jag till förbannelse. Jag släpper skiten... Ärligt! Jag har under så lång tid, så länge jag kan minnas, straffat mig själv. Som om jag vore nån himla övermänniska som aldrig skulle få göra fel. Vad är det för en skruvad självbild. Vem faan är det som lever ett sånt liv?!? Eller nu uttryckte jag mig fel... Jag borde inte svurit. Det fanns en för två tusen år sedan som levde fri från synd. Hahaha, ja tänk att saker och ting kan bli så uppenbara. Jag är färdig med att trycka ner min skuggiga sida. Upp i ljuset, bekänn, försona och släpp taget. Bli hel och lev i nåd. Det var som ett vatten rann över mig och jag tänkte att det får vara bra nu. Jag ställde mig upp skrattade högt, gick ner i källaren, hämtade en flaska rödvin, gick tillbaka upp och började skrubba potatis. Satte på nån spellista och dansade i köket. Barnen skrattade och tyckte jag var pinsam! Precis som det får vara... Ulli kom och vi åt middag, drack vin och pratade till långt efter midnatt. Mitt överkompenserande får vara över. Lönesamtalet lärde mig det, min chef sa att hon ser och litar på att jag har det i min hand! Milde tid om något betyder något för mig så var det att få höra det! Ja, jag har det i min hand... Efter att hon för tredje året fått komma och hämta mig till dessa lönesamtal då jag missat tiden säger hon att det är lugnt. Jag är mänsklig och vi har alla saker att göra och ta hand om. Jag har det i min hand... Sluta jaga bekräftelse. Det jag gör duger. Lär och utvecklas. Gläds åt livet! Ja, i boken står det att de råd en ofta ger andra är precis det en själv behöver bli påmind om. I lördags morse talade jag och en vän om hennes trista bagage. Hur det påverkat henne genom kivet i alla beslut, i ett totalt kontrollbehov och längtan efter uppgörelse och hämnd. Mitt råd var precis exakt det som jag själv behövde påminnas om. Släpp taget! Väx förbi! Förlåt... I mitt fall handlar det om att mina känslor tar över allt förnuft och jag blir dränerad av sorg. Så mycket som inte avslutats. Men det är ok... Jag lämnar plats för allt men sätter också punkt. 

Jag ska vattna min blomma... Att tycka om någon handlar om att bedöma någon handlingar. Att älska någon handlar om att känna igen sig i dennas inre ljus.