Försonad
Känner en mig vet en att jag ofta är skuldtyngd. Jag anklagar mig själv när saker går fel. Surar och straffar mig själv. Ältar som om jag skulle få en ny chans. Idag ledde jag andakten i vårt arbetslag i Kyrkans hus. Då handlade det om att säga förlåt, lita på att en är förlåten och leva i försoningen. Stora ord! Men när denna värme, solen, den ljumma vinden och fåglar som väcker mig i väldigt arla stund liksom bara övertygar mig om att det finns en enorm godhet i själva livet. I vårt varande, i vår existens så måste jag tro på undret, försoningen!
Kommentarer
Skicka en kommentar