Mest oväntade?

Eller så vansinnigt självklart. Idag tappade jag tålamodet med min äldste son. Det i sig är inte det oväntade för då och då, ganska sällan dock (eftersom jag är sjukt överbeskyddande och nästan aldrig anser att han felar) får jag ett litet utbrott. Oftast för att jag klemat bort honom massor och sen helt plötsligt ställer krav som han inte bryr sig om. Detta är oftast orsaken till mina suckar och sura kommentarer. Brukar sluta med att jag vill bli sams fortast möjligt eftersom jag är helt oförmögen att sura nån längre stund på detta barn. Men idag hände det lite oväntade. Vi pratade i telefon, han var nyvaken och svarade knappt på min fråga. Jag blev så uppless och hör mig själv säga -Ok, bra, då så, hej då! Och klick, jag la på... Va? På allvar? La jag på luren i örat på honom? Den fånigaste responsen jag vet... Lamt, omoget och oansvarigt. Jag vet! Men i ärlighetens namn kände jag nog don efter person... Antar att jag kommer skicka ett sms snart med liten försoningsinvit...