Alla dessa dagar

Precis varenda en av dem borde firas för att just jag fått chansen att leva här och nu. Gör jag det? Firar alltså... Näe är helt ärligt inte så där vackert tacksam och fylld av glädje varje vaken stund. Många av dagarna går förbi utan att jag tackat varken människor eller högre makt för möjligheten till dagens aktiviteter. Förr skrev jag tacksamhetsjournal. Tre saker som den dagen gjort mig tacksam. Inte hållbart då jag numera ofta somnat innan täcket nått hakan. Ibland, inte ofta, inte sällan, kommer dock vågen av stor vördnad inför skapelsen och varandet rullandes. Tsunami eller krusning, det varierar på händelserna runt ögonblicket. Vid dessa tillfällen finns inte valet att inte stanna upp och bli förstummad. Jag blir nästan golvad. Bortsvept från vardagens mer slitiga moment, förd i tanken dit allt finner sin plats. Det råder inte stiltje men ro. Jag blir mållös! Att allt är så rätt och enkelt. Dessa stunder är starka känslostormar av lycka, alldeles för intensiva för att vistas i någon längre stund. Jag tror att det är fullt möjligt att vara ödmjuk inför storheten, livet, utan att ständigt befinna sig i eufori och enorm tacksamhet. Jag har skapat mig en tillvaro där vi driver en rörelse kallad småbarnsfamilj. Inte alltid finns utrymme för djupare analyser över varför vardagen är just vardaglig. Den är det, nog så. Men då och då ges chansen att spekulera i just detta. Slutsatsen är utan tvekan den att alla dagar är där och då. Ånger, oro, ilska varvat med glädje, gemenskap och lycka är uttryck för kärlek. Och har vi kärlek har vi anledning att fira. Så kanske det vore på sin plats att celebrera oftare ändå?