Maskangripen?

Min katt kanar rumpan sin mot den hyffsat nya köksmattan. Jag är missnöjd... Så äter hon mig ur huset. Jag tror stackarn har fått mask. Dax att ge henne avmaskningsmedicin. På med skyddsutrustningen. Denna lilla skygga katta slåss som en fullvuxen tiger när det kommer till medicinering.

Jag har skrivit färdigt modul två av tre i min psykologiklass. En och en halv vecka före sista inlämningsdatum. Känns väldigt bra. Jag har angett att jag siktar på VG som mål. Jag har insett att det finns inga möjligheter att lägga så mycket tid och kraft som jag innerst inne vill men är ändå nöjd med mina studier. Jag siktar alltid på MVG i humanistiska ämnen men men.... nu är det ju inte så att jag står och faller med detta betyg.

Idag startade jag upp samtalsterapin igen. Var på sin plats. Jag har en del att råda bukt på. Att bena isär och strukturera upp mina tankar. Ta upp kunskapen som signalerar när varningsflaggen bör aktiveras. Nödbromsen liksom. När saker, som jag då iaf upplever, spinner i väg utom kontroll. När jag blir så där tokarg och gapar på barnen så de tittar med rädda ögon. Eller när jag använder anklagande ton mot Niklas för att han glömt plocka ur diskmaskinen. När jag inte kan förlora i ett frågesportspel utan att känna mig misslyckad. Eller buckla bilen utan att nästan ringa trafiksäkerhetsverket och få dem att dra tillbaka mitt körkort.... Ja listan kan göras lång i mitt fall. Och allt är triviala problem för den som lever så här högt upp på behovsskalan men det är just därför de är så verkliga för mig. De här problemen är mina och det är just här jag befinner mig. I lite lätt krishantering efter en vår som varit allt annat än vardag för min del.

Vandrar vi alla i Guds ljus? Varför är det solförmörkelse över så stora delar av välden. Jag tror ibland att jag ska gå under när jag tänker på dem som kämpar för sin överlevnad. Milde vilka kontraster det finns på denna jord....