En rödtotts bekännelser

Så sa mina föräldrar jämt förr. Om något var riktigt bedrövligt. Nu har jag lust att skrika och gråta just eländes elände. Nu fattar jag. När det värsta av värsta hänt. Det har inte drabbat mig personligen men jag sörjer ändå djupt. En familj i vänkretsen sörjer nu ett barn. Jag lider. Det är svårt att endast hålla sig empatisk för rädslan att detta ska hända har fått mig att vandra långt i tanken om hur livet skulle bli om detta fasansfulla skulle inträffa...

Idag såg jag två ambulanser och räddningstjänstens akutbil utanför ett hus. Några timmar senare kom bårbilen. Vad som hänt vet jag inte, mer än att det slutade med ett dödsfall. Började fundera över döden. Min egen och andras. Blir inte lika sorgsen som förut. Kanske trosbekännelsen börjar kicka in på riktigt. De dödas uppståndelse och ett evigt liv! Trots allt skräms döden. Jag har så ofantligt långt kvar till accepterandet. Asjobbigt att tampas med.

Eller träda? Otroligt konstigt för jag har så sjukt mycket tankar just nu och massor att skriva om. Allt har sin tid. Volontärsarbete rockar!!!

Idag i skolan fick vi frågan om favoritpsalm. Alla fick säga sin. Den enda jag kom på var "Du omsluter mig på alla sidor". Känns som om jag behöver lite bomull att lindas in i. Ibland blir det mycket elände liksom. Den psalmen är som mjukaste bomull. När jag kom hem från skolan var jag så trött. Hade en önskan och det var bullar och varm choklad. Infriades!!! Behöver verkligen känna tröst. Lukten av kanel lindrar oro. Iaf hos mig...

Någon förlorar sitt barn. Omedelbart bränner tårarna bakom ögonlocken. Ständiga frågan varför... Ett liv. Ett dödsögonblick. Total förvirring och ogreppbar sorg. Nu är det Gry som förlorat en son. Någon annanstans är det en annan förälder som sörjer sitt barn. Vi andra ber desperat att våra barn ska få leva för tanken på döden är så fruktansvärt smärtsam.

Att ligga i sängen en tidig morgon utan att ha en tid att passa är härligt. Om det också bjuds på sällskap av en morgonpigg Alicia är det riktigt mysigt. Hon hade många sanningar att dela med sig av denna morgon.

Världens mest onödiga fråga. Duger detta? Dög jag? Gjorde jag nog? Ja men antagligen annars lär jag väl bli varse. Jag tråkar ut mig själv nått så eländigt med detta undrande. Idag har jag fått det bekräftat. Jag får duga så länge. Lite svårt att jubla av lycka samtidigt som det är livets väg liksom. Ja just nu duger du. Dyker bättre upp får du stå åt sidan. Ok. Fair enough som de säger. Lägg undan ältandet och visa att de valde rätt. Jag duger (så länge). Tog barnen till Stellas lekland idag. Som de lekte. Noel sprang som en tok. Genomsvettiga och supertrötta barn. Jag var ganska oberörd... Kan bero på att jag hängde i en av sofforna mest hela tiden.

Så olika vi är på den saken. En del öser beröm över andra medans vissa aldrig har ett uppskattande ord till övers. Ja och så den stora massan som finns mittemellan. Likaså med dem som tar emot. Ibland är det som berömmet skadade mottagaren. Som om det vore fult att säga tack för bekräftelsen. Andra absorberar likt vettextrasor. Hur kommer sig detta? Har även detta beteende sitt ursprung i vår barndom? Blev vi sedda, berömda och uppskattade för vår existens och/eller för våra prestationer? Lutar jag mig tillbaka på berömmet och anser mig färdig eller driver det mig till vidare handling i jakt på mer fina ord? Jaa, undra sa flundra!

Idag tog jag en paus i mitt pluggande. Så trött i huvudet efter en 40 timmars jobbhelg. Hämtade upp en kompis och drog till Skövde. Strechade min köpfasta på Hem o Hobby. Lite höstmys. Så hälsade vi på Niklas. Studion blir så fin. Roligt för dem som de kämpat. Så gick vi tillbaka mot kyrkan och där står en man som pratar i mobilen. Jag passerar förbi när han säger något som min kompis svarade på. Jag stannar till. Han undrar om vägen till Migrationsverket. Oj, vet inte svarar jag. Kommer på att jag kan ringa Lisa Öhgren och fråga. Hon är ju där då och då. Jo jo Lisa var behjälplig på mobilen. Ligger vid Lidl. Shit, dit är ju långt. Jag erbjuder killen skjuts dit. Han förstår inte vad jag säger utan det rings upp en kusin som tolkar. Visar sig att killen är från Libanon! Så jag säger snabbt hej på arabiska och han skiner upp som en sol. Japp, kom så åker vi. Kompisen min hade lite mer ärenden på stan så jag och libanesen går mot parkeringshuset. In med den gigantiska resväskan i bagaget...

Satte mig i bilen, på väg till jobbet. Har pluggat hela dagen. Nu väntar ett dygnspass. Blir lite nedstämd. Den här eftermiddagen var fjärde vecka är tung. Träffar familjen igen i morgon, visst är det så! Tacksam för att jag har ett jobb att gå till, ja absolut. Bara lite fredagsblå...

Har ett antal vänner som jag växt upp ihop med och fortfarande umgås. Det är lite speciellt. En av dem är Ulli. Älskar denna människa innerligt. Som en syster. Mina barn dyrkar henne. Igår kom hon hit. Jag hade övertalat henne till att ha danslektion med oss i Lc. Var helt fenomenalt. Alla jublade! Så roligt och lyckat. Tänk att vara så dansant. Att känna rytmen och följa musiken. Helt fascinerande!

Vaknar med ångest. På allvar? Jo, så här känner jag då något obehagligt hänt. Trött och tom. Gårdagen var krävande. Det var ju en sån fin dag. Bra på jobbet, givande på utbildningen, ett trevligt samtal med nya bekantskaper och ett supermysigt besök på inredningsbutiken Hem till mig. Känns ändå som om jag avverkat ett mentalt maraton...

Ibland, när jag får veta något om någon eller några andra önskar jag så innerligt att jag sluppit den infon. För det är ju inte alltför sällan som det bara är lösa rykten. NU har jag fått ett sånt rykte berättat för mig. Gungade min värld. Blev så bekymrad. Riktigt ledsen. För om det finns sanning i detta är en era i mitt liv över. Nära bekanta och vänner kommer att brytas med i värsta fall. Åh jag hoppas av hela mitt hjärta för mig och vår stad att det är illvilliga rykten bara.

Haft en bra dag. Har bockat av lite fix här hemma. Fick hjälp. Har i Maria en mycket god och driftig vän. Hon är min vuxnaste kompis. Sånt som jag drar mig för, skjuter upp och förbiser avverkar hon i ett nafs. Det är helt enkelt dags liksom. Inget vänta tills solen skiner, håret ligger på plats och lacken har torkat. Utan NU görs saker. Enastående, svinjobbigt och befriande.

Tufft när det känns så. Att läsa och lära nytt är ju bland det roligaste jag vet. Nu är det tungt som attans. Fastnat rejält. Kanske blir det bättre efter helgen. Jag är själv med barnen. Niklas är på mässa i Stockholm. Förväntar mig inte få pluggtid nu. Det här med studier är ju både tålamod och disciplin. Två av det jag har minst av. Dessutom är jag lat. Vill att kunskapen ska komma lätt och falla på plats utan allt för mycket ansträngning. Därför jag vanligtvis bara pluggar sånt som jag har lite hum om sen innan. Mina bibelkunskaper är det si så där med... Märks nu. Jag har svårt att hålla koncentrationen upp någon längre tid. När jag läst nån halvtimme så minns jag knappt vad som stått. Ovan och lite disträ. Kanske borde jag gå med i någon grupp som läser ihop. Vore skitkul men antagligen lite svårt att få tid till just nu. Denna helg kommer bli slapp. På så vis att vi inte har så många tider att passa. Alicia ska på gympa kl 9!!! imorgon men det bistår hennes farmor med skjuts t...

Allvarligt! Mitt liv har inte varit så här intressant på länge. Hemmalivet rullar på, alla fyra ungarna mår väl och Niklas trivs så väldigt bra i nya studion. Jag jobbar, pluggar och utbildar mig till läsombud. Ger en riktig kick för självförtroendet. Samtidigt som självkänslan stärks för varje ny rad jag läser i min kurslitteratur. I staterna hade man nog sagt time of my life. Här nöjer jag mig med att säga Facebookstatus. Så där äckligt perfekt att det antagligen är osanning. :-) Det kan så vara att min bubbla brister när som helst. Allt som krävs är ett virus och det verkar som om det finns gott om smittkällor. Jag lever så i nuet att jag knappt kan planera ett par dagar framåt. Så får jag ha det nu. Ingen fara! Är ju inte så att jag skämt bort mig själv med ordning och reda...

Jag brukar gilla då mina dagar är olika varandra. Har inga fasta rutiner för det har jag aldrig hunnit lägga mig till med. Mitt liv ändras ständigt. Tack och lov! Jag är en aning rastlös i själen och behöver förändring. I helgen har jag jobbat i Hemvården och idag har jag gått fortsättning på utbildningen till läsombud. I morgon är det ordinarie jobb och på onsdag ska Nora och jag till ögonmottagningen. Förra veckan var jag tre dagar i skolan och längtar nu till nästa träff. Mina dagar är fyllda och allt det jag pysslar med nu känns väldigt meningsfullt. På onsdag är det gospelkören igen. Det är energi rakt ut i blodet! Har mycket som drar åt olika håll och ibland blir det dubbelbokat. Det kan stressa mig lite eftersom det allt som oftast är jag som klantar till det. Har sjukt dåligt ordningsinne för att ha den här sortens livsföring... Nu tar pluggandet vid. Ger det en timme sen sover jag garanterat. :-)