Använt inbetald skatt!

augusti 20, 2017

Jag har ringt 112 en gång tidigare vad jag kan minnas. Det var i tjänsten när jag jobbade på Hemvården. Minns att personen som svarade guidade mig och var väldigt vänlig. Som sig bör antar jag.

Denna vecka har jag ring samma nummer två gånger! I tisdags skulle minstingen Noel klora poolen och öppnade burken, nös rakt ner i den och kloret flög upp i hans högra öga. Vansinnigt oturligt och lite typiskt honom. Toklång kö på giftmedelsinformationen så jag ringde 112. Operatören där kopplade mig vidare till giftinfon som sa att ungen ska stå kvar i duschen till en ambulans kommer. Milde tid, verkligen inte vad jag räknat med! Började tack och be om ursäkt, kanske låg det någon med hjärtstillestånd som behövde den stackars ambulansen??? Verkade inte vara fallet utan efter ca 20 minuter rullade en megaambulans upp på vår garageuppfart. Ur duschen med Noel och hans far. På med kläder och in i fordonet. Ojojoj, där inne famns det mycket att fråga om för både Noel och mig! Älskade ungen, han höll humöret uppe och berättade både det ena och andra! Sköterskan var fantastisk och visade, pratade och droppade medel i hans öga. På sjukhuset ville personalen på akuten inte behandla honom utan de tyckte absolut att han skulle till ögonmottagningen. Där var de kort på folk men om jag hjälpte till så skulle de ta emot honom. Så sköterskorna från ambulansen rullande den stora båren med lille Noel på och jag i släptåg letade oss fram till nästa avdelning. Skönt att lämna akuten där människor låg med dropp och rundskålar lite överallt... På "ögon" sa vi hej då till ambulanspersonalen. Noel var så nöjd över sin nalle som nu heter Hanna efter sköterskan som gav honom den.

Han var tapper. Fram med droppställningen och så satte de igång att spola ögat. Det fanns inget ljummet "vatten" så tyvärr spolade med kallt och Noel fick verkligen kämpa. Min uppgift var att hålla ögat öppet. Tur att jag är av den sorten som inte har svårt att göra saker med milt tvång på mina barn. Sen kom doktorn och undersökte.

Alla tog så god hand om oss. Noggranna och vänliga.

Efter ett par timmar var det dags att åka hem. Farföräldrarna blev inkallade på hemmaplan och Niklas satte sig i bilen. Noel tog sig en välförtjänt tupplur i mitt knä i den väldigt öde entrén på sjukhuset. Kärt återseende när pappa kom. Noel var hungrig och önskade sig en burgare och ingen vegansk! En tur till Max precis innan midnatt och en glad unge!

Veckan rullade på och fredagen kom. Packade husvagnen och drog iväg till Mullsjö camping. Förenade shoppingtrip med campingliv. Hade lovat tjejerna en resa till Jönköping på lördagen. Vi delade upp oss i "sätta upp förtält" och "fixa kvällsmaten". Nora och jag skulle fixa maten. Vi är uppställda nära servishuset så jag bad Nora hämta lite saker i husvagnen som vi behövde i köket. Som vanligt galopperade hon iväg. Två vändor blev det. Så säger ungen att hon mår dåligt och behöver gå och lägga sig. Hon kom bara till kökets dörr. Där blev hon stående och svajade. Jag skyndade fram och kramade om henne och då svimmar hon i mina armar. Skänk ihop och började "krampa". Skorna for av, ögonen hade rullat bakåt och ungen var helt väck. Jag skrek!!! På allvar, jag skrek: NORA om och om igen. Skakade henne och höll hennes ansikte. Ingen kontakt alls. Så blev hon helt stilla och alldeles stel. Niklas och barnen kom springande. En gammal farbror blev helt förskräckt. Hon var borta 10-15 sekunder kanske. Absolut bland de värsta sekunder i mitt liv. Ärligt så trodde jag hon dog. Den där tanken att inte hon är ordentligt utredd för magsmärtorna och huvudvärken och nu dör hon här på Mullsjö camping hann faktiskt fara igenom mitt huvud. Minns att jag för en sekund blev vansinnigt arg. Niklas lyfte upp henne och då kom hon liksom tillbaka. Helt ovetande undrar hon vad som händer? Lilla barn du skrämde oss från vett och sans! Så fort hon var kontaktbar igen så lugnade jag mig. Farbrorn sa att vi måste ringa ambulans. Jag ringde 1177 men med köplats 30 och beräknad kötid på 34 minuter la jag på och för andra gången denna veckan slog jag 112. Bad igen om ursäkt... knepigt det där jag gör... och berättade scenariot. Återigen en väldigt skicklig operatör som säger att självklart kommer det en ambulans och Nora behöver definitivt ses till. Himmel och pannkaka, vi har varit på campingen mindre än en timme och redan skapat drama. Sakta rullade en stor ambulans fram bland husvagnarna. Japp, Nora ska besöka barnakuten på Ryhov. Alla dessa fina sjukvårdare vi mött denna vecka, helt fantastiskt! På akuten görs det gymnastiska övningar för att se att Noras hjärna är ok. Alla proverna var ok. De stack henne inte utan konstaterade att hon förmodligen haft väldigt lågt blodsocker och därför svimmat av så rejält. I med två glas saft och så fick familjen köra 30 minuter och hämta upp oss. Nu ska hon hållas under uppsikt vilket betyder i min värld att hon lever som vanligt men inte får vara ensam. Jag är vanligtvis inte en nojjig förälder men helt ärligt skrämde detta mig. Om detta hade varit ett epilepsianfall hade hon inte hunnit säga att hon mådde dåligt berättade doktorn. Så jag är trygg med det men med tanke på Noras lilla bekymmer med maten sen innan kommer jag vara som en hök.

Verkar som saften på sjukhuset smakade bra!