En rödtotts bekännelser

På lördag är det mässa och det är detta vi övar inför. Kul för aldrig har vi gjort något liknande ihop. Niklas lär in 13 låtar han aldrig förut hört eller spelat liknande. Vi spelar i olika ligor men jag hakar på så gott jag kan. Riktigt roligt. Hoppas det går bra för oss alla på lördag.

Att kunna gå och lägga sig tidigt med en bra bok och veta att jag har flera timmar på mig att läsa är helt underbart. Tyvärr somnar jag oftast långt före planerat men det är en väl investerad lyx. Jag har sångtexter i huvudet, kanske det håller mig vaken i kväll. Som jag sjunger i min ensamhet i bilen. All skrovlig snö på vägen ger ett bra vibrato utan någon ansträngning. Ja det är ett äventyr jag gett mig in på. Idag var jag och köpte mig en outfit. :-) Säkert kommer jag ångra mig flera gånger om. Känns som om jag har träningsvärk i halsen. Har nog helt fel teknik men det finns ingen tid att fundera på det. Milde! Jag är rubbad som har krav på mig själv när jag aldrig förut gjort något liknande. Nja det är inte helt sant för jag sjöng i kör som barn. I flera år men jag minns inte så mycket av det. Alla i denna kör är supersnälla och väldigt uppmuntrande. Jag har gått över till att sjunga alt. Passade bättre. Jag är lite nörd nu och tänker på sångerna och kören lika ofta som jag tänke...

Jag har vetat det i snart tio år. Yoga är den träning som är bäst för mig. Synd att jag inte brytt mig om det. Tänk om jag satsat då för nästan tio år sedan på min yoga. Ja det är en spännande tanke. Men som vanligt inget att fästa mig vid. Nya tag, aldrig försent. Idag var första passet på säkert ett år. Eller jag har gjort enstaka övningar och solhälsning här hemma. I vilket fall var det ett riktigt bra morgonpass. Dagen har sen flutet på. Träffat både Fia och Nicolina. Vänner som funnits nästa hela mitt vuxna liv. Inte dåligt.

Jag har varit i total avsaknad av både vilja och motivation de senaste sex månaderna minst. Det handlar om träning. Så fick jag ett brev från min doktor igår. Ja det gav mig lite skrämselhicka. Inget nytt och överdrivet allvarligt men helt klart inte att nonchalera. Jag måste börja träna sjukgymnastik och gå på arbetsterapi. Näe doktorn! Så sjuk är jag inte. Men det fick mig att boka pass på gymet omgående. Idag har jag tagit en stärkande långpromenix och ett yogapass. Perfekt. Nu ska jag slumra inför nattjobb.

Älskade barn, ni kan konsten att starta upp projekt och tröttna innan jag ens fattat vad vi skulle göra... Plocka pärlorna!!!

Just nu händer så mycket i världen att jag skulle kunna dränka mig i mina åsikter och långa utläggningar. Människor blir avrättade i sin kamp för demokrati, stora fartyg seglas för nära land, partiordförande byts ut, någon kastar skräp i min rabatt, ja jag kan hålla på en bra stund till. Fast jag avstår i kväll. Jag har haft en väldigt bra helg där fokus legat här hemma. Helt utan katastrofinslag. Inga rubriker har skapats. Vi har bjudit hit på mat och fika. Varit ute. Barnen har lekt. Så enkelt familjeliv som möjligt. Jag går och nynnar på en sång. En textrad som handlar att trons gåva är ett mysterium. Hela livet är ett makalöst mysterium som jag utforskar i stort och smått. Nu tänker jag läsa lite och förhoppningsvis sova tidigt. Har en intensiv dag framför mig i morgon! Förnöjsamhet, ja faktiskt. Jo det är nog så, jag är förnöjd. Det var min nyårsambition. Allt är föränderligt men nu glädjs jag så länge det varar. Jag vet med mig att snart är det väl dags igen, att riva upp himmel ...

Barnprogrammen förlorade mitt intresse och mobilen fanns till hands. Började mixtra lite. Roligt. Så här blev det.

Alltså denna tid på dygnet får jag säga är nog ändå den bästa. Att det blev skrivet med sån tveksamhet är för att det är lite oväntat att ha tidig morgon som favorittid. Iaf för mig som har småbarn som rumstrerar om hela nätterna. Jag borde vilja sova nu. Och visst vill jag det ibland men samtidigt är det svårslaget att iförd pyjamas trycka ihop oss under filtar tidigt en ledig dag.

Nora går loss på vattenfärgerna. Först gjorde hon lerfigurer men det var trist. Nu kommer pappan och vill vara med. Perfekt! Jag tror jag ska försöka öva lite på texterna till Mysterium. Kanske en liten sväng ner i tvättstugan. Ja det får väl vara mitt kreativa bidrag. :-)

Första discot! Vilka minnen. Lite avundsjuka bland syskonen. Svårt att förstå detta med åldersgräns när man snart är sex år. Då borde man få gå tycker iaf hon. Den stora syrran anser att bara stora barn får gå. Alltså de som ska fylla åtta. Jag kommer ihåg dessa discon i gympasalen på Kungsbroskolan. Tjockmadrasser utmed väggarna och kiosk i redskapsutrymmet. Kan det verkligen vara trettio år sedan?

Har anpassat mig till vardagen igen. Inte för att det är så stor skillnad. Omsorgspersonal har sällan jullov. Satt igång några småprojekt här hemma. Blåser egnahemska vårvindar. Ja så hemska är de inte. Var mest en ordlek. Sökt in på högskolan men var på typ sista reservplats med min sena ansökan. Gör inget. Jag söker väl igen. Just nu pluggar jag inget. Mer tid ihop med småbarnen. Känns lite trist att inte spinna på de färska kunskaperna men för väl se det som livserfarenhet och ett litet steg mot större visdom. I morgon är det både kören och Lc. På torsdag börjar Mindfulness kursen igen. Så jobbet och allt annat gör att dagarna springer på. Märkt att det inte längre är beckmörkt när kl är 16. Ger goda vibbar. Idag ska vi fira kronprinsen Anton på namnsdagen och så ska jag naturligtvis ringa och sjunga för Ulli som fyller år. Näe det är inte av elakhet utan av ren kärlek. Jag har ju lämnat över ansvaret för min sångröst på Lisa nu och då måste den ju förbättrats. :-) lång väg kvar til...

Jag sörjer julen lite. Nu är allt i kartong igen. Jag älskar den ombonade känslan det var här i köket. Nu får jag jobba lite på mysfaktorn. Leta igenom alla saker vi har och försöka få till lite stuk. Än så länge är det lite kalt och blekt.

Snuvan har mig i sitt grepp. Snorhalt men fast. Varit en tuff dag. Fick ett sorgebud. Inte nära för mig personligen men ytterst sorgligt ändå. Den familjens ankar gick bort. Nu är det storm på öppet hav för de få familjemedlemmarna som finns kvar. Att trösta vid djup sorg är svårt. Har lite körsångsabstinens. Inte dåligt efter bara varit med en halv gång. Ser fram emot nästa tillfälle redan.

Inte kör som i köra bil utan kör som i körsång. Så himla skoj. Jag hann inte med så mycket för det var även inför starten möte med LC i kväll. Tänk om jag faktiskt kan sjunga lite? Jag har alldeles vansinnigt dåligt självförtroende när det kommer till sång och musik. Kan ju bero på att jag jämför mig med lillstrumpa och Niklas. Inte många som kommer till fördel i den jämförelsen. Fast jag vet att jag inte har någon vidare sångröst. Men jag har en vilja att lära! Ta mig tusan!!! Knoppar in nu...

När jag hörde talas om pojken vars far ansåg honom så dålig att han inte fick åka med hem i bilen slog det mig igen! Vilken helt sagolikt bra barndom jag haft. Att små bagateller blivit bekymmer är ju något väldigt positivt. Det tyder ju bara på att vi inte hade några stora hemska frågor att ta ställning till i min skyddade hemmiljö. Att ha fått växa upp med två välfungerande föräldrar är en klar fördel. Märks så tydligt nu. Aldrig någonsin kommer mina barn ha spelat så dåligt att det inte finns plats i bilen! Ja nu är ju det endast en bild av vad jag vill få sagt. Men med lite fantasi förstår alla poängen. Många gånger har mina vänner påmint mig om vilken gåva det är att ha mina föräldra nära och kära. Det är verkligen inte alla förunnat. Att alltid luta sig tillbaka på den grundtryggheten gör mig stark. Jag pluggar och lär mig massor av fina, bra saker hela tiden men i ärlighetens namn är det de stabila, genomtänkta och svenssonförnuftiga värderingar som jag fick som liten som är mes...

Nu var det verkligen dags att baka nytt bröd. Inte riktigt hunnit med det som jag önskar. Får fin hjälp. Passade på att sätta bulldeg också. Viktigt att fylla på sötsaksförådet. De jäser och blir enorma. Till min stora glädje. Så klart att vi ska knöka ihop oss och börja med maten samtidigt. Kokar ris och bryner färs. Fyllda paprikor på menyn ikväll. Livet ler. Inget stort brett högljutt skratt men en stadigt leende, det är där jag just nu befinner mig.

Ja lulla dää??? Ja du får rulla där. Runt runt runt och sen upp alldeles vimsig. Ha ha ha. Härligt att äntligen vara ute och leka i snö igen. Att ta på sig varma ytterkläder och ge sig ut med vetskapen om varm dryck och filt när vi kommer tillbaka hem är ju fenomenalt.

Ganska välbehövligt faktiskt. Många år sedan jag var på Vinterrocken nu. Trevligt på alla vis. Kul med livemusik. Men nu finns ingen återvändo, sängen nästa.

Kan inte annat än beklaga dessa stackare som sitter på Granaten. Om det ska kallas flyktingförläggning borde det finnas personal där. Det gör det inte. Nöden blir större. Nu är det inte ett akut behov av kläder längre. Nu börjar det spridas sjukdom. Inte konstigt alls. Virus överallt och människor på liten yta brukar leda till just sjukdom. Jag hoppas innerligt att de som lovat hjälpa till nu håller sitt ord och kliver fram. Trött på att ingen vill ta ansvar. Idag frågade barnen varför jag måste åka till flyktingarna? Ja, varför måste jag det? Hur skulle jag kunna låta bli? Inget mer frågande från barnen som direkt förstod varför. Nu får vi vänta och se hur lång tid det tar för vuxna välutbildade människor på Migrationsverket att förstå att de MÅSTE infinna sig...