En rödtotts bekännelser

Jag kommer inte få rent här hemma. Spelar ingen roll vad jag än försöker.jag har vetat det flera dagar. Enda möjligheten är att anlita någon som tar sig an dödsbon... Jag har hög tolerans för stök. Det är ingen nyhet att jag lätt kan ignorera en överfull diskbänk och i lugn och ro sätta mig och läsa en tidning vid köksbordet. Jag städar för att det finns ett skriande behov inte för att jag dyrkar ordning. Dock är min gräns passerad! Det säger en del om statusen här hemma. Vi hade inte blivit uttagna till skandaltv men en reprimand från ording&reda-polisen är nog att vänta. Att det blivit så här beror på många olika faktorer, lathet, plattläggning, övertid och prio barnen. Typ livet. Jag gnäller inte, jag bara konstaterar att det fortfarande är så svårt för mig att välja "det rätta". Antar att lustprincipen är rådande. Här samlas livet på köksbordet...

Långt ifrån alla väljer själva om och när de vill föda barn. För de flesta är det plikt och överlevnad som styr. Endast ett fåtal planerar graviditet. En del föder barn avlade genom våldtäkt, andra får barn med nära släktingar, och ibland finns flera potentiella fäder och faderskapstester görs. I alla dessa fall finns det en kvinna som är en blivande mor. Grattis på din Mors-dag! Mina fyra barn har alla varit välkomna men jag skulle ljuga om jag sa att de alla var planerade eller önskade från start. Jag har haft enkla förlossningar, fått välskapta barn och lever i social trygghet. Så unikt! Endast en liten del av jordens mammor kan säga detsamma. Gör mig olycklig men väldigt glad att tillhöra Lc 113 som skänkte pengar till Action Aid för att utbilda barnmorskor i Afganistan. Idag kan jag känna mig stolt över mina egna ungar, en tacksamhet för att ha fötts till dessa privilegier och samtidigt en otrolig ödmjukhet inför alla de kvinnor som varje dag sliter för sina barns överlevnad. Åter...

På allvar, jag behöver en upplyftande injektion. Min arbetsmoral är det lite sisådär med. Nu är det fara att jag kommer till den insikten att en egen sandstrand är HELT ok som uteplats... Funkar, men är inte vad vi planerat. Skit i det, sällan blir livet som vi planerat. Klart vi kan ha ett hav av stenmjöl mitt utanför dörren. Nu har vi ju ändå ingen trapp där så går vi runt huset märks det inte ens... Åh, skrutt, jag skulle behöva piskas på som de stackars pyramidbyggarna för att slutföra denna altan och trapp. Kanske det var vinet som talade, inte vill jag få pisk. Men vansinnigt mycket beröm och pepp. Så ska det nog bli både plattor och en trapp. Ja då, inget tvekande här nu. På't igen! Ja fast inte nu, nu har jag ju vinat. :-)

Högen med stenmjöl skrek efter samarbete. Bara att engagera alla hemmavarande. Som vi grävde. Kändes inte som om det var alltför länge sedan jag skottade snö. Nu skyfflade jag stenmjöl för kung och fosterland. Tungt! Anton var stark och jobbade till sig en rejäl vattenblåsa. Alla gjorde sitt bästa i den gassande solen. Resten av högen är nu övertäckt med presenning för det varnas för regn... Dessa plattor SKA på plats men det kommer ta sin lilla tid. Idag var småttingarna lediga så vi drog på cykelpicknick med Maria och Ella. Sen hem och fixade lunch åt alla. Niklas hade brådis iväg. Dags för konsert i Stockholm. Ozzy! Hörde någon hämtade Anton nyss. En bildörr slog igen. Han sa förut att han skulle ut i kväll. Sommar och tonåring, underbar kombo. Tog helg med en liten drink på altanen ihop med min granne, hon är helskön! -Nyttigt med citron...

Jobbar ju på det häringa med vikten. Har ju blivit för tung för mitt eget bästa. Jag har gladeligen fikat mig till dessa kilon. Så har jag slappat, tagit bilen till jobb och dagis. Inga konstigheter alls. Klart det samlas på fett. Jag kan inte säga att jag plågas så mycket utseendemässigt. Tycker att jag fått äppelkinder. Förskönar inte utan är rätt ok med det. Men inte med värken och stelheten. Får ångest!!! Lätt panik, vill inte. Varnad av doktorn flera gånger nu. Shit!!! Därför nu denna satsning på träning. Men milde så jag får kämpa. Muskelminne my ass. Inte mina "muskler" inte. Jag jublar dock. Älskar kicken att kasta sig in i något. Allt eller inget. Idag spann jag. Något väldigt jobbigt hände. Tack och lov var jag själv i salen. Spräckte mina brallor när jag stretchade. I skrevet! Tänk om detta hänt i en full klass... Jag hade ju inte diskret smugit ut. Jag hade ju visat upp detta hål för kleti, pleti och allihop en gång till. Ibland har jag tur i oturen.

Har en kompis som just träffat en kille. Hon gillar honom men han är "svår". Allt jag kan säga är det här med att ha date är bekymmersamt. Alla undringar, förhoppningar och ovisshet. Fy bubblan vad jobbigt. Tack Gud för att jag inte är i den sitsen. Hade nog knäckt denna nervaklena. Men god jaktlycka! Ingen som sagt att livet skulle vara enkelt. Det är något jag inbillat mig. Att hela tiden ha utmaningar och mål att sträva efter håller mänskligheten på tå. Men ärligt är det inte så förbaskat skönt att komma ner och luta sig bak på hälarna emellanåt? Att få vila i självklarhet liksom. Något som jag verkligen behöver. Då menar jag inte den stora allomfattande kärleken utan det personliga mellanmänskliga förhållandet. Det som min kompis söker i sin date. Har vi funnit den kärleken kan vi skatta oss lyckliga och om inte så låt jakten fortgå. Alla förtjänar en komfortabel hälkåpa.

Det är jag ofta. Har dålig koll, tror mig veta som sen visar sig helt fel. Händer ofta och är tröttsamt. Idag hade jag sett fel på mitt schema. Första gången som jag minns iaf, som detta händer på 12 år. Skitjobbigt, kastade mig iväg. Var framme efter tio minuter. Hade både duschat och klätt mig på den stunden. Ögonfransarna fick jag måla dit på plats. Omöjligt att repa mig efter en sån start på dagen. Örare än nånsin. Hur ska det bli...